Jag har ända sedan tidiga tonåren lidit av astmatisk allergi och är allergisk mot de flesta pälsdjur, pollen och damm. Eftersom allergiattackerna ofta utmynnar i ett regelrätt astmaanfall bär jag alltid min inhalator i fickan. Men för några år sedan, då jag insåg att det kunde vara bra att faktiskt göra en ny undersökning efter alla dessa år, beställde jag tid hos min vårdcentral. Det höll på att ta en ände med förskräckelse.

Jag fick kontakt med en astmasköterska som var mycket entusiastisk och vars glättiga humör faktiskt smittade av sig på mig. Hon föreslog spirometri, ett nytt allergitest och diverse sorters träning som skulle kunna göra mig piggare och friskare.

Väl där fick jag börja med att mäta lungkapaciteten. Astmasköterskan var mäkta förvånad över hur pass bra mina lungor var och förklarade direkt att jag inte led av astma.

– Nej, det gör jag inte, men jag har astmatisk allergi vilket gör att allergianfall ofta yttrar sig som astmaattacker, förklarade jag.

Det tyckte hon var mycket konstigt, trots att jag kunde visa upp ett antal akutbesök under de senaste åren, men till slut gav hon med sig och sa att jag ”kanske” hade rätt.

Innan jag gick därifrån fick jag också göra nya allergitester. På tiden, tänkte jag, eftersom det var mycket längesen jag gjorde det, och jag gick därifrån med löfte om att få recept utskrivet på mina vanliga allergimediciner och inhalator.

Tiden gick men det inkom inget recept på apoteket. Inte heller fick jag besked om några provsvar – när jag kikade in på 1177 fanns ingenting alls där. Till sist fick jag tag i astmasköterskan igen och denna gång var hon inte fullt så entusiastisk som hon varit tidigare. Jag fick till svar att eftersom jag inte hade astma så kunde jag heller inte få någon inhalator utskriven och vad allergitestet beträffade så var jag inte allergisk mot någonting alls.

– Det är inte möjligt, sa jag. Jag känner ju fortfarande av både pollen och pälsdjur. Jag kan inte vara i samma rum som en katt en timme ens innan jag får svårt att andas.

– Det är psykosomatiskt, avgjorde astmasköterskan. Allergisk är du i alla fall inte så några mediciner kommer vi inte att skriva ut.

– Men hur ska jag göra då, när jag får svårt att andas?

– Du får tänka på att det faktiskt bara är psykiskt, sa hon och lade snabbt på luren.

Jag försökte nå henne flera gånger men trots att jag lämnade meddelanden både i telefonväxeln och på vårdcentralens chatt hörde hon aldrig av sig. Till sist kontaktade jag en läkare och fick veta att mina tester aldrig hade gått vidare till labb. Astmasköterskan hade med andra ord ingen aning om huruvida jag är allergisk eller ej.

När jag senare gjorde om testerna visade det sig att jag fortfarande har samma allergier som jag haft i 50 år och jag hade inga problem med att få mediciner utskrivna. Men jag funderar ibland på hur det hade kunnat bli om jag inte varit så enträgen och om jag hade stått utan min astmainhalator när pollensäsongen kom.

Efteråt har jag funderat mycket på den där människan och vad det var som fick henne att bete sig som hon gjorde. Hon är inte längre kvar på min vårdcentral och jag har ingen aning om var hon jobbar nu men ibland ångrar jag att jag inte anmälde henne. En sån människa borde inte få arbeta inom vården, för vem vet hur många patienter som blir lidande på grund av henne.

Foto: Spirometer, Wikimedia Commons