Jag har efter den amerikanske presidenten Dwight Eisenhowers (bilden) förebild ältat konceptet ”komplex” som en nydanande benämning på en uppenbar men inte alltid särskilt uppmärksammad maktfaktor i våra respektive samhällen.

Eisenhower vågade inte benämna sitt ”komplex”, det militärindustriella komplexet, förrän år 1961 i sitt avskedstal till det amerikanska folket efter åtta års presidentskap. Han varnade amerikanerna på teve för att det fanns en maktkonstellation som bestod av en avdelning av den offentliga sektorn, således krigsmakten, den i huvudsak privata krigsmaterielindustrin samt försvarsorienterade politiker i kongressen. Dessa, sa Eisenhower, har ett gemensamt intresse, som inte är helt legitimt eftersom det verkar i skymundan, att kapa åt sig pengar och inflytande. Han bedömde nog att detta inte var något lämpligt valargument.

För femton år sedan började jag använda begreppet på en svensk företeelse, nämligen det välfärdsindustriella komplexet, som är farligare än sin amerikanska motsvarighet eftersom det är så mycket mäktigare i bemärkelsen rikare – kanske 40 mot 10 BNP-procent – men inte på något sätt håller sig i det fördolda utan ständigt visar upp sig i syfte att peka på det sociala elände som det begär extra pengar till att avvärja med offentliga medel.

Jag säger inte att jag ångrar och vill ta tillbaka något jag sagt om detta svenska komplex men jag tror att jag behöver komplettera en del resonemang om dess drivkrafter. Det amerikanska militärindustriella komplexets energi kommer, tror jag, nästan helt och hållet från de ekonomiska och sociala intressena hos komplexets kontrahenter, till exempel goda löner och ärofyllda befattningar med många guldstjärnor på axlarna ävensom professurer i statskunskap och utrikespolitik. På motsvarande sätt strävar det välfärdsindustriella komplexets intressenter efter personliga fördelar som i detta fall emellertid spänner över hela inkomstskalan från de högsta statliga lönerna, exempelvis till generaldirektörer i berörda sociala myndigheter, till de samlade bidragen till systemets klienter som brukar kallas samhällets utslagna. Det amerikanska komplexet har ingen motsvarighet till det svenska komplexets trasproletariat.

Men en stor sak som jag borde ha tänkt på i sammanhanget är en annan otillräckligt uppmärksammad men allt viktigare aspekt av välfärdssystemets framväxt. Det är typen av relation mellan härskarna, det vill säga politikerna, och medborgarna som i demokratisk ordning, alltså via politikerna, påstås styra landet. Så var det nog under en tidigare period innan den med komplexet sammanflätade kravmaskinsmentaliteten hade tagit nationen i sitt grepp.

I sin rena form handlar kravmaskinsmentaliteten inte bara om att alla människors försörjning ska garanteras av politiken utan att också alla andra tänkbara behov ska säkras av de valda ombuden. Detta framgår inte minst av regeringsformens första kapitel. Det står inte att folk ska få socialhjälp så att de liksom förr i tiden kan hålla sig vid liv, det står att de av politikerna dessutom ska tillförsäkras allting som de kan tänka sig att behöva: arbete, bostad, utbildning, hälsa, kulturell välfärd (vad nu det är) och så vidare. Kort sagt betyder detta, och det är stort, att politikerna numera har ett helhetsansvar för alla medborgares liv.

Det finns med tiden troligen ingen gräns för hur detaljerat politikerna härmed kommer att tvingas kontrollera medborgarna för att inte själva utsättas för medborgarnas vrede när något oävet inträffar. Det oävna måste även förebyggas av politikerna och den övriga välfärdsapparaten för att dessa ska slippa kritik vid minsta skadefall som drabbar en enskild människa.

En bekant till mig i åttiofemårsåldern bad om sömnmedel på vårdcentralen men vägrades en större tilldelning än för tio dagar eftersom medicinen ansågs ”vanebildande” vilket visade sig betyda att vårdpersonalen var orolig att åttiofemåringen skulle ramla och slå sig och på det viset åsamka vårdcentralen kritik. Det kan finnas ännu mer integritetskränkande bestämmelser än att åttiofemåringar inte får sköta sina egna sömntabletter för att skydda vårdpersonal från kritik, till exempel att EU ska kontrollera elektroniska meddelanden för att inte få kritik för att inte ha gjort allt för att stoppa pedofiler.

Den oroväckande poängen är att det välfärdsindustriella komplexet från början liksom det militärindustriella i huvudsak drevs för att tjäna sina egna syften medan det välfärdsindustriella komplexet (men inte det militärindustriella) numera drivs – till viss del på medborgarnas begäran – i syfte att komplexets funktionärer genom att styra medborgarnas liv i varje detalj ska slippa hållas ansvariga för varje tänkbart missöde som kan drabba en medborgare.