I riksdagen finns åtminstone fyra onödiga partier. Partier som en gång fyllde en funktion men mer och mer kommit att likna innehållslösa skal. Ungefär som ”skalbolag” – vilka har samma form som riktiga bolag men saknar innehåll.

Miljöpartiet sysslar inte längre med miljöfrågor (även om många tror det). Centerpartiet bryr sig inte längre om landsbygden (och vad ska man då med ett Centerparti till)? Liberalerna verkar tämligen ointresserade av individens frihet gentemot kollektivet och det var längesen man hörde en kristdemokrat citera bibeln.

Dessa fyra flyter omkring som politiska zombies och gör det parlamentariskt arbetet svårare, utan att tillföra något av värde.

När det politiska landskapet ändras är det inte konstigt om vissa partier känns irrelevanta. Man kan då välja att fortsätta vara irrelevant för det stora flertalet, eller uppdatera idébanken på jakt efter nya väljare. För onödiga partier är valet självklart. Det är ”uppgradering” som gäller. Att man ibland måste tömma partiet på gammalt innehåll och stoppa in nytt, ses som ett rimligt pris för att behålla platsen vid köttgrytorna.

Att navigera bland politiska trender kan vara lika vanskligt som att spela på börsen. Även om man anstränger sig till det yttersta, är det lätt att hamna i otakt och tvingas se på när andra kammar hem vinsten. De fyra onödiga partierna har agerat som högst medelmåttiga aktiespekulanter och balanserar ofta på riksdagsspärren. Bäst har det gått för Miljöpartiet, som satsat allt på ”klimatskräcken” och fått 6 – 7 procent i utdelning. Men när vardagen kommer i kapp och hyran måste betalas kanske människor tröttnar på att räkna koldioxidmolekyler. Om inte Arktis blir isfritt före valet, tror jag den aktien kommer att sjunka till hälften.

Vad hade hänt om de fyra onödiga partierna valt andra vägen? Det vill säga struntat i ”uppdateringarna” och kört på i gamla hjulspår, som om ingenting hade hänt?

Ponera att KD hållit fast vid arvet från Lewi Pethrus, citerat bibeln under riksdagsdebatterna, tjatat om kristendomsundervisning i grundskolan, bannlyst aborter och förbjudit regnbågsflaggor att hissas utanför offentliga byggnader. Man hade nog inte blivit ett massparti, men kanske fått en trygg väljarbas på några procent. Hade man dessutom i god kristen tradition (före Jackelén) klassat Muhammed som en falsk profet och fördömt sharia som ”djävulens påfund”, hade femprocentsmålet varit givet.

Ponera vidare att Centern övergett Stureplan och återgått till att tala om ”landsbygdens folk”, och vad dessa kan behöva. Kanske bättre pris på mjölken, rättigheter för skogsägare att sköta träden som dom vill, fler byskolor, fri vargjakt, billigare bensin, mindre EU-krångel och kanske mer pengar åt hemvärnet. Vårdcentraler på småorter hade förstås getts högre prioritet än nya Jas-plan till Ukraina. Kanske de behållit de fem procent de redan har, men med en tryggare väljarbas.

Miljöpartiet kunde återgå till sina rötter i 70-talets miljörörelse, som på många sätt var sympatisk. Innan man utvecklades till en apokalyptisk anti-kärnkraftsekt och global klimatreligion med koldioxidfobi, nöjde man sig med att kämpa för renare luft, mindre miljöförstöring och hälsosammare livsmedel. Gärna kollektivtrafik och lokal produktion, kryddat med lite hembygdsromantik. Kanske ger det inte så många pluspoäng i Bryssel, men låt säga fem procent av väljarkakan.

Liberalerna kunde som enda riksdagsparti ta begreppet ”frihet” på allvar och kanske utse Henrik Jönsson till guru. Man kunde försvara äganderätten, yttrandefriheten, rätten att starta företag, rätten att åka på semester utan flygskam och i övrigt göra vad man vill med sitt liv, utan onödig inblandning från myndigheter. Alla planer på Chat control och mediacensur är förstås ett rött skynke för en liberal. Säkert hade väljarstödet rusat till minst fem procent.

Mitt råd till onödiga partier (som vill hänga kvar i riksdagen) är alltså att sluta vara onödiga. Istället för fyra onödiga partier kunde vi få fyra femprocentspartier som speglar viktiga delar av den svenska opinionen. En motvikt till stora partier – som tenderar att lämna folket bakom sig då de globala perspektiv som erbjuds i Bryssel, FN, NATO och Davos är så mycket intressantare. Småpartier när de är som bäst, för politiken ett snäpp närmare verkligheten.

Men ingenting av detta kommer förstås att hända. Så det bästa vi kan hoppas på är att de fyra onödiga partierna försvinner ur riksdagen. Ju förr desto bättre.

BILD: Lewi Pethrus och Ebba Busch.