För nästan tio år sedan gjorde dåvarande polischefen Dan Eliasson bort sig med eftertryck när han på teve plötsligt började ömka en invandrare som just mördat en anställd på ett flyktingboende i Mölndal. Den mannen måste vara galen sa sig tittarna vare sig de tänkte på polischefen Eliasson eller den invandrade mördaren.

Nu är risken att jag själv klantar mig liksom polischefen Eliasson genom att fundera på om det kan finnas fog för att försöka förstå allmänt föraktade figurer även om de figurer jag tänker på inte betett sig så illa som mölndalsmördaren utan påminner mer om den patetiske prinsen Heinrich XIII som för några månader sedan försökte bli kejsare av Tyskland. Det handlar alltså om 58-åringen och 85-åringen i samhället Hova i Gullspångs kommun (bilden) som blivit så rasande på kommunen att de ville starta ett nytt Sverige med 58-åringen som ledare och återställandet av ett vikingavälde med vikinganormer på programmet. För att få fart på projektet, som ledarna kallar ”Gudaland”, hade de skickat ut en kallelse till tjugofyra anställda på socialen i Gullspång för att dessa utvalda skulle infinna sig vid sina egna avrättningar. För närvarande pågår en rättegång för mordhoten, således ”kallelserna” till tjänstemannaexekutioner.

Själv tycker jag att de två Hova-bornas tilltag verkar så stolligt att det snarare borde avskrivas som en hejdlös och överdriven tillämpning av yttrandefriheten än leda till åtal. Kan den som skickar inbjudningskort till tjugofyra socialassistenter för att dessa ska bevista sitt eget avdagatagande tas på allvar?

Jag undrar (på osäkra grunder) om historien i verkligheten är en annan än den som kolporteras i pressen. I verkligheten handlar det nog inte så mycket om att två åldringar blivit besatta av mordlust och fått för sig att folk skulle uppskatta en gammaldags artig inbjudan till avrättning utan i stället att åldringarna blivit förtvivlade av att kommunen kidnappat tre barn i deras närhet och att de blivit mentalt förintade av att finna sig rättslösa inför socialstaten. ”De som nu kallats till avrättning är de som de åtalade uppfattar är inblandade i omhändertagandet av barn till medlemmar i sekten” [säger försvarsadvokaten]. Den ”åtalade kvinnan säger efter förhandlingen till DN att det handlar om tre barn som ’rövats bort från en fin familj’”.

Det är många, även socialassister som jag träffat, som menar att jag har ogrundade fördomar mot hela socialsvängen, särskilt den kommunala. Det kan ligga något i det men jag anser att jag står på hyggligt stabil mark. Jag har under minst tio år varnat allmänheten för den av FN utarbetade och sedermera i svensk lag implementerade Barndeklarationen (här till exempel).

Grunden till min skepsis gentemot vad jag betraktar som de sociala myndigheternas kontrollbehov och maktlystnad består emellertid av egna erfarenheter. Jag och förra frugan skulle adoptera ett barn och beordrades gå på kurs hos socialen i Stockholms kommun. Ett feministiskt fruntimmer talar till en grupp aspirerande föräldrar medan jag gradvis blir alltmer irriterad.

Jag: ”Varför ska vi gå på den här kursen egentligen?”

Socialassistenten (med vass blick): ”För att köra bil måste man ju ha körkort, eller hur?”

Jag (triumfatoriskt efter att tillfälligt ha blivit tystad av det oväntade argumentet): ”Men biologiska föräldrar behöver ju inte körkort för barn!”

Socialassistenten: ”Det tycker vi är en lucka i lagen.”

Det är inte bara jag som uppmärksammat och upprörts av socialmyndigheternas makthunger. I Mellanöstern pågår en vildsint kampanj mot de ”barnkidnappningar” som de menar att deras vänner och släktingar som emigrerat till Sverige utsätts för. Den svenska reaktionen är att avfärda kritiken med ett fnysande. Inte kan araber lära oss något om socialpolitik! Förresten, övertygar vi oss själva, kan det ju inte vara fel på den svenska statens barnomhändertaganden enligt LVU, ty dessa är ju lagenligt vara fastställda av domstol! Även om det funnes fel på svenska kommunaltjänstemän så kan det inte finnas fel på svenska domstolar.

Tills jag begriper bättre kommer jag att misstänka att de två sektledarna i Hova är ansatta av samma syndrom som många araber, det vill säga att de blir desperata när svenska staten kapar barn i deras krets av närstående.