Den svenske skalden Johan Henric Kellgren (1751 – 1795) skrev dikten Dumboms leverne som i några hundra år ingick i den svenska kulturskatten fram till dess att vi insåg att kulturskatter är en sorts förtryck mot alla som inte är kulturellt privilegierade. Dumboms grej var inte minst att göra stolliga observationer, till exempel:

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.

Genom dikten, som antas ha handlat om den dåtida poeten Per Ulric Enbom, berikade Kellgren svenska språket med ordet dumbom. Begreppet har överlevt, men inte personen. Som en kulturgärning har jag emellertid här låtit Salig Dumbom återuppstå i modern skepnad.

Jag (säger den nyuppväckte Dumbom) har studerat åtskilliga värdegrunder och läst Dagens Nyheter. Det korrekta tänkande som där alltid artikuleras har övertygat mig om att världen går framåt. Jag kämpar dagligen för att insupa och tillgodogöra mig dessa höga värden.

Jag har skaffat mig en helt politiskt korrekt mental personlig tränare, en PKMPT, för att komma till rätta med eventuella kvarvarande tendenser till felaktiga synsätt. Själv kallar han sig psykiater, men jag gillar inte den benämningen eftersom jag tycker man bör kunna skilja på svaga och potentiellt politiskt inkorrekta personer som jag själv till min förskräckelse upptäckt mig vara och, å andra sidan, normala psykfall, varav en del kanske av allmänfarlig art som borde sys in. Jag vet att det mot mitt argument kan anföras att man i Sovjetunionen inte var så petnoga med den distinktionen utan gärna hospitaliserade och satte tvångströja på dem som hade felaktiga politiska åsikter. Kanske hade Sovjetledarna rätt, för jag känner ibland att jag blir tokig när jag försöker förstå hur en människa – jag själv till exempel – ska kunna leva ett rättrådigt liv i ett samhälle som är så genompyrt av smittsamma och politiskt korrekta fördomar som vårt.

Jag var till exempel på bio häromdagen och såg en amerikansk film om andra världskriget. Det framgick att de amerikanska soldaterna hade grava fördomar mot uniformerade nazister och betraktade alla som fiender vilket inte stämmer med någon värdegrund jag läst. Sedan, som lök på laxen, framgick något kanske ännu mer förvånande, nämligen att nazisterna hade motsvarande fördomar mot amerikanerna. Inte så konstigt att det blev krig. Det var en god illustration till värdegrundsförfattarnas grundläggande uppfattning att fördomar leder till konflikter bland människor.

Apropå Amerika så kom en släkting nyligen tillbaka från besök hos en emigrerad vän som flyttat till Mellanvästern. Vid hemkomsten fällde min släkting ett skamligt yttrande som gjorde mig paff. Han sa att amerikaner är feta. Jag sa att det knappast kunde vara ett korrekt påstående. Detta gjorde honom förnärmad och föranledde honom att börja googla om amerikaners Body Mass Index (BMI). Jag försökte förklara för honom att man enligt de värdegrunder som jag numera studerar inte kan göra den sortens påståenden. Han envisades och sa att påståendet var sant, medan jag förklarade att det var fel. Så där höll vi på tills han blev sur och gick hem.

Min PKMPT brukar ge mig övningsuppgifter. Senast fick jag öva på påståendet ”Svarta människor är svarta”. Jag insåg genast att det var en luring och ändrade till ”Svarta människor är ofta svarta” för att inte verka så kategorisk och fördomsfull. Men när vi diskuterat en stund insåg jag att hela frågan är stötande och bör undvikas. Jag insåg hur rätt filosofen Ludwig Wittgenstein hade när han formulerade den filosofiska satsen ”Om det man ej kan tala måste man tiga”. Det såg han klart redan ett sekel innan den första värdegrunden sett dagens ljus och medan Dagens Nyheter bara hade några decennier på nacken.

Jag höll på att fälla något grovt generaliserande och fördomsfullt uttalande om österrikiska filosofers begåvning, men min PKMPT förklarade att det var nazistvarning på sådant så jag tog tillbaka innan någon större skada hann ske.

Sedan kom vi överens om att vi i en debattartikel i Dagens Nyheter borde föreslå att Wittgenstein utsågs till alla värdegrunders skyddshelgon. När vi sedan började fila på artikeln kom vi till insikt om att det där med helgon var en känslig sak som skulle kunna uppfattas som diskriminerande mot alla religioner som inte fick något eget helgon utsett till skyddshelgon för värdegrunderna. Vi fick lägga ned projektet.

Jag har fått en hemläxa till nästa träningspass med min PKMPT, nämligen påståendet ”Thailändare är thailändare”. Uppgiften är att diskutera om det finns så många som skulle kunna ta illa upp av utsagan att den borde förbjudas. Det tål att tänka på. Jag menar att ”Thailändare är thailändare” låter ganska likt ”Svenskar är svenskar” och redan där hör man att fan är lös. Tänk själv, det låter ju som om svenskar vore något särskilt och annorlunda än andra människor.  Ordet ”annorlunda” möjliggör tanken ”bättre”, vilket nästan bevisar att hela påståendet är sverigedemokratiskt till sin natur.

Om det skulle visa sig att ”Thailändare är thailändare” är ett olämpligt påstående, vilket jag inte håller för osannolikt, kan det mycket väl vara så att den matematiska tesen ”2 = 2” också är stötande, om inte annat för att det i sig kan uppmuntra till rasistiska formuleringar. Jag menar att det kan låta som ett hån mot kulturer som inte kommit så långt i matematiken.