Som jag skrev igår måste jag skamset erkänna att jag inte begriper så mycket av all den vetskap jag förmodats inhämta på olika universitet. Min tröst är att det verkar vanligt att även folk som skaffat sig all tänkbar bildning inom exempelvis nationalekonomi och blivit professorer ofta förkroppsligar en jämförbar brist på vett.

Därmed vill jag inrangera de vetenskaper jag talar om – ekonomi, psykologi, sociologi etc – bland de mjuka kunskapsgrenarna såsom litteratur- och konsthistoria snarare än de förhoppningsvis hårdare och mer stabila såsom ingenjörskonsten och astronomin.

En del av ekonomin som jag – och nästan alla jag frågat om råd i ärendet – förstått särskilt lite av är läran om pengar och räntor, alltså den kunskapsmassa som ligger till grund för penningpolitiken. Extra misstänksam blev jag av att läsa på riksbankens hemsida att det ofta kan ta upp till ett par år innan dess åtgärder inom penningpolitiken får genomslag i verkligheten. Men på två år måste väl så mycket ha hänt att redan fattade åtgärder blivit överspelade? Samtidigt som riksbankens administrativt fastställda styrränta säkert hunnit förändras flera gånger under den perioden?

Jag har därför utarbetat en egen och rimligtvis fullt lika värdelös syn på räntan och räntepolitiken. Denna teori har fyra komponenter.

Den första komponenten är den jag tror mest på. Den kommer från den radikale och åtminstone en gång för hädelse fängslade lundaekonomen Knut Wicksell (1851 – 1926; bilden) som arbetade med en självklar och därför övertygande teori som han kallade den naturliga räntan. Teorin säger att det finns folk som vill låna ut pengar mot ersättning och folk som vill betala pengar för att få lån samt att den naturliga räntan är det pris på lånade pengar som gör att önskade inlåningsvolymer är lika med önskade utlåningsvolymer, kort sagt att det är samma principer med pengar som med vete och järnmalm och de flesta andra nyttigheter på marknaden. Då förstår man varför det på sextonhundratalet blev allmän prisstegring i Europa när det spanska guldet vällde in från Peru.

Den andra komponenten är statens långsiktiga penningpolitiska mål. I vårt land ska vi ha en långsiktig inflation på två procent om året. Siffran har gett mig mycket huvudbry. Varför just det godtyckliga två procent? Varför över huvud taget något långsiktigt inflationsmål? Jag tror att syftet är att värna om medborgarnas ekonomiska bekvämlighet. Över tiden varierar inflationen en hel del (tänk på guldet från Peru och oljechocken på 70-talet). Antag att den naturliga räntan varierar fem procent upp och fem procent ned. Då är det antagligen mindre plågsamt för en låntagare om räntan höjs från den statliga normen två procent än om den av sig själv lagt sig på tio procent från vilket räntehöjningen ska räknas. Det är ungefär som temperaturvariationer. Det är värre med en femgradig årshöjning om man i utgångsläget ligger på tjugofem grader (Kap Verde) än motsvarande höjning för den som har 8 grader i årsmedeltal (Stockholm).

Den tredje komponenten är naturliga störningar, det vill säga sådana som inte åstadkoms med flit och avsikt av staten, till exempel stora krig, pandemier och upptäckter av guldfyndigheter i Peru. Sådant måste man nog tåla att leva med. Framför allt får man, det vill säga politiken, lära sig att inte försöka påverka störningar man inte gillar med den trubbiga penningpolitiken.

Den fjärde komponenten är, förefaller det mig, den man har störst anledning att hålla under sträng bevakning eftersom den så lätt kan stöka till nästan allting. Den är politiken i allmänhet, särskilt finanspolitiken, alltså den härskarteknik som arbetar med sedelpressarna. Jag kan inte förstå annat än att finans- och penningpolitiken är motsägelsefulla. Finanspolitiken är resultatet av att politikerna vill göra av med mer pengar för att nå olika mål, till exempel full sysselsättning och ny infrastruktur för järnvägen så att tågen kan gå i tid (eller alls). När de lyckas med detta blir det inflation som man i nästa steg vill bekämpa med penningpolitik vilket politikerna själva rätteligen bör hoppas ska misslyckas ty annars blockerar finans- och räntepolitiken varandra som två brunstiga rentjurar som fastnar i varandras horn.

För övrigt är det tveksamt om penningpolitiken kan göra särskilt mycket nytta. Vilken styrränta hade man behövt för att bromsa Weimarrepublikens inflation när priset på bröd under ett enda år kunde öka med miljoner procent?