Om jag säger att jag gått på fem universitet (utan att dock ha tagit examen i alla) så tror du kanske att jag försöker skryta upp mig med min bildning. Men min ambition är den motsatta. Jag tycker det är genant att jag, trots alla dessa år av ambitiös pluggande, begriper så lite av den del av tillvaron som studerades, till exempel den ekonomiska mikro- och makropolitiken, det vill säga sådant man sysslar med på finansdepartementet och riksbanken. Det berodde inte på att jag latade mig. Tvärtom var jag mer nitisk än många av mina studentkamrater, ty jag ville verkligen förstå världens mekanismer.

I universitetsvärlden liksom i andra välordnade utbildningsformer ingår det i processen att regelbundet (och ibland även som överraskning för studenterna; något som i USA ibland kallas för ”jap quiz” där ”jap” refererar till japanerna och deras överrumplingsattack på Pearl Harbor) med hjälp av tentamina och andra prov kontrollera om det inlärda materialet verkligen sitter fast i elevernas skallar. Som en i raden av arbetsbesparande åtgärder har dessa naturligtvis starka incitament att fuska och det vore mig främmande att kritisera den studietekniken. För egen del valde jag emellertid att underkasta mig prövningarna vilket inte hade något med hederskänslor att göra utan enbart med att jag, liksom universitetsadministratörerna, verkligen ville veta om jag hade lärt mig något. När jag klarat tillräckligt många tentamina och fått mina diplom drog jag slutsatsen att jag verkligen begripit olika betydelsefulla saker till nytta för vårt samhälle. Det finns väl inte en statlig utredning som inte kommer fram till lösningen på vad som helst från arbetslöshet till global uppvärmning är mer utbildning och forskning.

Eftersom studenterna, varav jag var en, visserligen var kamrater som sjöng nubbevisor och glammade ihop samtidigt var konkurrenter – trots allt riskerade man att träffa kamraterna på HR-avdelningarna när SEB, H&M, Unilever, Proctor & Gamble och de andra tjugo i topp-företagen skulle anställa folk – och då ville jag inte att det skulle vara allom bekant att jag i verkligheten inte hade begripit någonting om Keynes General Theory för att inte tala om penningpolitikens mysterier. Tvärtom hade vi alla starka incitament att överdriva våra kompetenser, inte bara för HR-experterna hos de företag och andra inrättningar hos vilka vi speciminerade för att få en anställning, utan även inför varandra.

Med tiden tonade universitetskunskaperna bort som en av självtillitens stabila grunder och jag vågade mig på att fråga mina gamla kamrater om de verkligen förstått något av det som de så framgångsrikt hade bevisat på tentamen. ”Du Fredrik”, kunde man säga, ”jag begrep aldrig det där multiplikatorteoremet som vi fick lära oss. Kan du förklara det för mig? När du ändå håller på kan du förresten förklara varför penningmängden har en stabil omsättningshastighet.”

Inför sådana utmaningar kunde kamraterna skrattande förklara att de visserligen lärt sig att tala om Keynes allmänna teori men aldrig räknat med att begripa den. ”Man kan väl sälja en bil utan att veta hur motorn funkar, haha.” Andra kunde undfly frågan genom att vänligt tala om något annat, till exempel vad som blev av den där killen som sjöng så bra på gaskerna. ”Han sökte in på Operan, va?” Någon enstaka kunde skrattande erkänna att han inte trodde på läroböckernas teser men att det inte gjorde något.

På grundval av erfarenheter som dessa bildade jag mig ett antal åtminstone hypotetiska uppfattningar som jag drar mig för att uttrycka offentligt eftersom jag märker att folk ofta tar illa upp eller blir obehagliga till mods. Den första hypotetiska uppfattningen, som i varje fall gäller humanistiska linjer, är att de högre utbildningsinstitutionerna egentligen är stilskolor. Man lär sig inget meningsfullt om exempelvis arbetslösheten men man lär sig hur man ska snacka om arbetslösheten för att på så vis kvalificera sig för ett jobb exempelvis på finansdepartementet där det enligt vedertagna uppfattningar alldeles säkert finns stabil kunskap på detta område som den nyexaminerade kan inhämta.

När jag gick på denna fina skola i Stockholm där det utbildades bankdirektörer fanns även en skola i Bromma där unga kvinnor kunde lära sig den nyttiga stil de ansågs behöva. Den hette Shantungskolan. ”Bli charmant med Shantungskolan” var dess devis.

Jag försökte få mina studiekamrater att se den roande och sedelärande parallellen mellan Shantungskolan och det universitet vi själva frekventerade men knappt någon tyckte att det var en intressant tankegång.

Jag tror att det är annorlunda för läkare och ingenjörer. Synd bara att ingenjörerna inte tycks konsulteras när energipolitiken utformas.