I guldbokstäver över ingången till aulan vid universitetet i Uppsala blänker devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Orden kommer från Thomas Torild, en stjärnstudent vid lärosätet och tänkare från 1700-talets slut.

När jag kring år 1968 var i studentåldern tyckte jag att det borde ha stått tvärtom. Tiden var euforisk och revolutionär. Att ”tänka rätt” betydde för mig att tänka gammaldags, enligt protokollet, rutinmässigt, skolmästaraktigt och katedertråkigt. Det ”rätta” kändes dammigt och trist. Jag tillhörde en generation som hellre citerade Strindbergs Esplanadsystemet: ”Här rivs för att få ljus och luft”. Så mycket ädlare och roligare, tyckte vi, att tänka fritt än rätt.

Efter ett halvt sekel har detta tänkande totalt genomsyrat nationen. För några år sedan presenterade jag en bok om universiteten tillsammans med ett gäng andra djupingar. Medan jag skrev boken rörde jag mig i universitets- och högskolevärlden och fick inblickar. Dagens studenter visar sig ha anammat det där med fritt tänkande i långt större utsträckning än en 68:a ens nänts drömma om. För unga akademiker finns ofta ingen Sanning, bara Åsikter och Tyckanden. Eftersom alla Åsikter är lika mycket värda menar de ofta att deras egna Uppfattningar, till exempel framförda vid tentamen, är lika sanna som professorns Uppfattning varför de anser allt annat än högsta betyg vara en grov personlig kränkning.

Det låter som en parodi, men så är det inte. Friheten har utvecklats så långt att nära nog alla anser sig ha medfödd rätt att fritt utforma sin egen, fullvärdiga Sanning och att anse sig förfördelad om denna trossats inte respekteras.

Och det är inte bara på universiteten. Det gäller alla medborgare, till exempel det unga föräldraparet som till läkarnas förtvivlan väljer att inte vaccinera sitt barn mot mässlingen eftersom de inte Tycker att det behövs (tack, Annika Borg, för exemplet). Eller förklarar för barnets skollärare hur undervisningen ska gå till. Eller artigt lyssnar på mig när jag håller ett lärt föredrag om skillnaden mellan Stat och Samhälle för att därefter förklara att de inte ”tycker” som jag.

När jag nyligen läste i åttonde boken av Platons skrift Staten fick jag ståpäls. Sokrates, som är Platons språkrör (eller om det är tvärtom), analyserar demokratin. Han förklarar att friheten är demokratins ädlaste mål och högsta ambition, ”statens högsta ära”. Just detta, säger han, leder till undergången för den demokrati som ”omättligt törstar efter frihet”. Så ger han exempel på sönderfallets mekanismer:

Gradvis letar sig anarkin in i folks bostäder och infekterar alla…

Hur menar du?

Jag menar att pappan blir van att sänka sig till sönernas nivå och att frukta dem, och sonen är jämställd med fadern och saknar helt respekt och vördnad för någon av föräldrarna…

Ja, så går det till.

Och dessa är inte de enda onda tingen, utan det finns åtskilliga andra av mindre betydelse: i den sortens samhälle är läraren rädd för eleverna och fjäskar för dem medan eleverna föraktar sina lärare; unga och gamla är likadana; de unga anser sig på samma nivå som de gamla och är alltid beredda att tävla mot dem i både ord och handling; och gamla män nedlåter sig till de ungas nivå och är fulla av skämt och upptåg; de fasar för att bli hållna för buttra och auktoritära och anammar därför de ungas beteende.

Tänk om Platon/Sokrates har rätt. Tänk om den vansinniga föreställningen om allas sanningars lika värde och om envars mänskliga rättighet att skapa sig vilken sanning som helst, tänk om den föreställningen i själva verket undergräver det goda samhälle som är demokratins fundament.

För om samhällets ledare av lättja eller feghet låter detta trams stå oemotsagt och just det händer som då måste hända – se bara på PISA-resultaten – så kommer de lurade generationerna så småningom att drabbas av olycka och känna sig bedragna, inte minst av demokratin och dess ledare, som inte lyckats hålla huvudet kallt. Eller som stjärnstudenten Torild förklarar sin devis:

Af hvilken falska frihet menniskor först förvillas till en galen förtjusning; och sedan, när de finna sig bedragna, till en galen förtviflan, som störtar i träldom. 

Hallå alla kloka, eftertänksamma medborgare, ser ni inte handskriften på väggen?

PS Den här texten publicerade jag för tio år sedan. Den har visat sig hållbar om jag får säga det själv, mycket hållbarare än sådant som de professionella klimat- och hållbarhetsivrarna vurmat för sedan dess. Hur många generationer av misslyckade bränslelösningar har vi inte avverkat sedan dess, etanol, biogas, HVO, rapsolja, bioetanol, hybrid, pluginhybrid, vätgas…