I serien allmänt omfattade uppfattningar som hos mig väcker tvivel och misstänksamhet finns tesen att samhället kan styras. Visserligen har det svenska politikerväldet genom statligt beslut tillskrivit sig denna förmåga – i regeringsformens första kapitel sjätte paragrafen står det att ”regeringen styr riket” – och visserligen händer det ej sällan att verkligheten anpassar sig efter beslutsfattarnas intentioner – till exempel att Stockholm får en ny Sluss när ett sådant beslut fattats – men jag tror att det mer än vi vill erkänna är tur och tillfälligheter som avgör om den politiska viljan ska förverkligas enligt plan. Politiken kontrollerar inte verkligheten även om den inbillar sig själv och de medborgare som påstås vara dess uppdragsgivare att den har sådana magiska egenskaper.

När jag gick på Handelshögskolan fick jag lära mig att beslutsfattare för att vara effektiva måste ha minst lika många styrverktyg som de har avsikter. Om en regering exempelvis vill ha full sysselsättning och fast penningvärde kan den inte nöja sig med att trycka pengar för att sysselsätta de arbetslösa eftersom en ökning av penningmängden skapar inflation som måste bekämpas med något annat instrument för att sätta stopp för en höjning av prisnivån. Jag vet inte om detta är ett axiom i betydelsen postulat som inte kan bevisas men ändå tillmäts allmän tilltro eller om saken kan beläggas på något listigt sätt, kanske om den artificiella intelligensen får jobba några år, men det spelar ingen roll eftersom det låter tillräckligt sant.

Men att kloka människor tror på teoremet betyder inte att de räknar med att det alltid ska gälla. Den 19 juni skriver tre forskare från Institutet för framtidsstudier i Svenska Dagbladet att riksbanken av ”rent logiska orsaker” inte kan ”lösa sin uppgift”:

Man har ett uttryckligt mål – ett stabilt penningvärde uttolkat som 2 procents inflationstakt – men också kronans värde och hushållens skuldsättning väger tungt. Sedan den 1 januari 2023 ska man dessutom beakta politikens effekter på den reala ekonomin – produktion och sysselsättning. En elementär regel är att om man effektivt ska tillvarata fyra oberoende mål, behövs minst fyra styrinstrument. Riksbanken disponerar ett instrument, räntan; det kan inte gå.

Även om jag också arbetat på det statliga framtidsstudieinstitutet och vet att allt som kommer därifrån inte är gudsord så är de tre forskarnas observationer – som alltså är välkända sedan länge bland folk som bryr sig om härskandets villkor – så tycker jag att saken borde uppmärksammas eftersom den illustrerar hur lite och sällan våra ledare på riktigt kan styra samhället. Alla de där reglagen, knapparna, spakarna och vreden som vi tror finns i samhällets styrhytt existerar knappt. Frågan är om det ens finns någon styrhytt eller annan motsvarighet till vad Lenin kallade ”samhällets kommandohöjder”.

När härskarna hamnar i beråd, vilket de såklart gör, klipper de till med något annat verktyg och hoppas att det ska fungera. Så här exemplifieras det i framtidsforskarnas artikel (även om deras poäng är en helt annan än den jag försöker göra):

Redan minusräntan strider mot normal ekonomisk logik. När Riksbanken konstaterade att man nått en nedre gräns och att räntan inte längre var ett fungerande instrument, tillgrep man så kallade kvantitativa lättnader (QE) – ett experiment med osäker effekt som bedöms ha kostat skattebetalarna 80 miljarder kronor.

I detta perspektiv framstår de grundlagsfäder som författade sjätte paragrafen enligt ovan som löjeväckande grötmyndiga och övermodiga. De borde inte ha skrivit att ”regeringen styr riket” utan något mindre pretentiöst som exempelvis att ”regeringen bör försöka styra riket”.

Det är inte så att det överhetsproblem som här har påtalats var obekant år 1974 när regeringsformen antogs. Om så vore hade det räckt med att grundlagsfäderna betraktat Carl Larsson väggmålning Midvinterblot som visar härskares trevande villrådighet. Sverige hade under 900-talet haft missväxt i flera år trots att ledarna gjort stora djuroffer för att stämma gudarna på bättre humör och ge rika skördar. Till slut fann de ingen annan råd än att offra kung Domalde själv. Om detta härskarknep fungerade bättre än oxbloten vet jag inte.