Jag har på olika akademiska lärosäten, humanistiska linjer, låtit mig övertygas om att kapitalismens viktigaste funktion är den som den store ekonomen Joseph Alois Schumpeter, en ganska självsäker österrikare som tidigt i livet föresatt sig att bli världens bästa ryttare, älskare och ekonom, särskilt framhöll, nämligen främja utvecklingen. Därmed menade Joseph Alois närmare bestämt ”genomförandet av nya kombinationer” i den samlade produktionsapparaten, till exempel den en gång så storartade övergången från kol, trä och valtran till olja som huvudsaklig energikälla. Han kallade även denna ständigt fortgående process till mänsklighetens fromma för ”skapade förstörelse”, till exempel att valfångarna med sina kastharpuner blev obsoleta när olja till inomhusbelysningen billigare och enklare i form av petroleum kunde pumpas upp ur marken av John D. Rockefeller.

Detta tyckte jag en gång beskrev hela den kapitalistiska utvecklingsprocessen i all önskvärd detalj. Men på senare år – troligen som ett resultat av den hybris som ansatte mänskligheten för hundra plus år sedan – kanske med teknikoptimisterna Lenin, Trotskij och Stalin, vid sidan av den store älskaren själv, som ledande figurer – har jag i modern tid fått en del dubier när jag studerat mänskligheten. Jag tror att Schumpeter föreställde sig att det alltid skulle finnas en effektiv arvtagarteknologi som smidigt skulle förverkliga den skapande förstörelsen och ta över när någon gammal teknisk lösning blev obsolet, till exempel just att John D. så lägligt stod redo med fotogenet när valoljan inte längre räckte för mänsklighetens ökande behov av inomhusbelysning.

Sedermera har jag förstått att det nog inte alls var så Schumpeter föreställde sig den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Det var inte bristen på valar som fick Rockefeller att pumpa olja utan tvärtom att de oväntat rika oljeförekomsterna krävde livsrum och åstadkom just skapande förstörelse genom att slå ut den valbaserade energibranschen som därefter tynade bort och numera endast är föremål för ett slags storviltjakt för ohyggligt rika människor.

Förstår du? Lösningen kom före problemet. Ofta vet man inte ens vad man ska göra med överdådiga lösningar som presenterar sig som krutet för kineserna. Jag tror att detta är fundamentalt (även om jag vet att jag ofta felbedömer och överskattar mina egna plötsliga upptäckter och insikter). Poängen med kapitalismen är inte att den upptäcker ett problem, till exempel brist på valtran, och sedan engagerar sig för att forska fram en lösning utan att den motar bort och tar död på förslag till lösningar som inte är tillräckligt bra. Kanske är kapitalismen, vilket vi kan vara tacksamma för, bättre på att förstöra än att skapa.

Bra lösningar kommer inte av sig själva som genom ett välvilligt ödes storsinthet. Människan har inga pålitliga skyddshelgon. Världen förändras alltså inte till det bättre av att det efterfrågas nya lösningar – vilket var varför Lenins, Trotskijs och Stalins koncept havererade och troligen varför alla miljarder som numera läggs på forskning troligen för det mesta är bortkastade – utan för att sådana som John D. helt okoordinerat men envist borrar i marken. Det viktigaste för utvecklingen är att ha många John D. som var och en engagerar sig i sitt till synes omöjliga projekt. Och sedan kommer den stora kapitalistiska förstörelsen och rensar i floran av lovande startups och svälter dem till döds med kapitalbrist.

Vår tid anser sig ha ett överskuggande jätteproblem som är risken för global upphettning. Men ju mer vi jobbar enligt Lenin-, Trotskij- och Stalinmodellen genom att söka lösningar i statliga laboratorier och politiska församlingar desto trögare kommer det att bli att hitta en lösning (vilket delvis beror på att vi måste sätta vår lit till oprövad och troligen delvis oanvändbar och dyr teknik för att kunna behålla vår övermodiga tilltro till vår kompetens).

Men vi har inte fattat att lösningen på problemet med de påstått skadliga koldioxidutsläppen ännu inte finns. Det spelar troligen ingen roll hur mycket pengar som än läggs ned på forskning, subventioner, internationella konferenser och bidrag till företag som också vill vara med på de statliga pengar som rullar.

Min prognos är därför att hela det projekt som människorna nu inlett för att försöka omvandla jordens produktions- och försörjningsapparat i syfte att hålla världstemperaturen nere kommer att misslyckas eftersom projektet inte följer mänsklighetens hittills fungerande erfarenhet av hur jorden fungerar. Men det finns tillräckligt många tecken på att det påstådda problemet är mindre än vi tror och att vi därför inte behöver oroa oss så mycket som vi gör.