Inför sin kongress nästa år har socialdemokraterna (enligt Svenska Dagbladets ”faktaruta” den 17 juni) tillsatt ett dussintal arbetsgrupper som  ska ”ta fram förslag och reformer i syfte att göra Sverige mer som Sverige” och ”skapa en ny riktning med en stärkt samhällsgemenskap”. En arbetsgrupp, som arbetat i över ett år under ledning av S-politikern Lawen Redar, lägger nu fram ett ”genomgripande bostadspolitiskt förslag för att bryta segregationen i vårt land. Målbilden är tydlig. Sverige ska inte ha några utsatta områden”. Utsatta områden – eller parallellsamhällen – är nämligen ”ett existentiellt hot mot samhällsgemenskapen”.

Arbetsgruppen presenterar en lista på elva åtgärder som alla (med något undantag) syftar till att få bukt med boendesegregationen. Det är ganska enkelt. Problemet, förstår man, är att underklassare (som skapar problem för sig själva och staten) och medelklassare (som sköter sig, betalar skatt och lär sina barn att göra läxorna) bor åtskilt och därför utvecklas i olika riktningar. Lösningen blir att förmå dem att flytta ihop så att underklassen kan lära sig goda vanor av medelklassen. Så här:

Först gynnar staten medelklassen, till exempel folk med akademiska meriter, med förtur i bostadskön om den går med på att flytta till utsatta områden.

Sedan förmås medelklassen med ytterligare ekonomiska incitament, i huvudsak olika slags bidrag, att flytta till den utsatta och kriminella förortsbetongen och genom sin därvaro späda ut det dominerande inslaget av fattiga, arbetslösa och språkhämmade underklassare. Om byggbranschen exempelvis bygger medelklassbostäder i betongen, det vill säga villor och radhus etc, så ska de få särskilda kreditgarantier.

Avslutningsvis flyttas dessa senare till nya, subventionerade boenden i områden där det redan finns många medelklassare med samhällsnyttiga värderingar och beteenden. Fattiga ska nekas att hyra lägenheter i utsatta områden om de levt på försörjningsstöd det senaste halvåret. För övrigt ska andelen fattigboenden, det vill säga lägenheter, minskas till förmån för medelklassboenden. Inkomstkraven för dem som byter lägenhet från betongen till medelklassområden ska sänkas.

Det går att förstå ordförande Redars tänkande. Man lägger frön till småfåglarna där man vill se dem picka. Om livet läggs till rätta för medelklassare på underklassens bekostnad så växer medelklassen medan underklassen krymper.

Men jag tror inte på det resonemanget. Det bygger på en människosyn som tycks mig alltför nyliberal. Det går inte att förmå fattiga analfabeter som lever på bidrag att plötsligt flytta till Täby, ta på sig slips och söka jobb. Det konstiga är att sådana tankegångar presenteras av ett parti för vilket det alltid varit naturligt att försöka minska de ekonomiska klyftorna i stället för att göra dem bredare. Men nu har partiet alltså, som det verkar, kommit på att ekonomiska incitament faktiskt existerar och spelar roll för mänskligt beteende (även om rollen inte alltid är lika stor och incitamentet inte lika kraftfullt som dessa lika nyfrälsta som osannolika neoliberalerna tycks föreställa sig).

Antingen har jag fel i mina bedömningar av teorierna bakom Redars förslag eller också är det anmärkningsvärt att ingen annan (vad jag sett) av vårt lands samhällsbedömare upptäckt att socialdemokratin här gör en ideologisk etthundraåttiogradare.