Jag har blivit varse att det finns planer på att inrätta en svensk kulturkanon. Av detta blir jag reflexmässigt misstänksam. För det första vet jag att de blir du och jag som ska betala. Det förekommer inte att överheten startar ett projekt – tro inte en sekund att idén om en nationellt enande samling texter, symboler, visor och så vidare uppstår i det civila samhället bara sådär, det vill säga utan att det börjar växa byrådirektörer, sammanträdesrum, jämställdhetskurser och rättighetssekretariat på det ungefär som havstulpaner på en båtbotten utan giftfärg – och det förekommer ej heller att vi oskyldiga skattebetalare som på intet sätt beställt projektet på ett eller annat sätt åker på att betala.

Då säger du kanske att det väl för sjutton inte kan kosta så mycket att göra en kulturkanon och att det därför verkar snålt att inte gå kulturen till mötes med ett begränsat årligt bidrag. Men där har du fel ty staten är notoriskt och medfött slösaktig. Jag vet vad jag pratar om eftersom jag hade en sådan släkting. Han var arbetslös och gick på bidrag men lik förbannat kunde han inte låta bli att köpa en ny spelkonsol med nya knappfärger för femhundra kronor till den tjatige sonen. Sådan är staten. Den måste därför behandlas med största möjliga principfasthet. Jag hade förresten en annan släkting för länge sedan som hade förstått demokratins idé om medborgarnas överhöghet. När han fick se en sjöofficer spände han ögonen i personen och frågade strängt ”hur kommendörkaptenen sköter mina båtar”.

För det andra blir jag misstänksam för att Sverige redan haft en kulturkanon i ett halvt årtusende som vi tidigare kanske hade nytta av men som nu blivit oss en kvarnsten kring halsen, nämligen kyrkan. Kyrkans och därmed statens tjänare, alltså prästerna, talade till allt folket minst en gång i veckan och inskärpte kanon i form av psalmer, predikningar, index-listor över förbjudna böcker (typ Tintin idag), offentliga utskällningar i samband med gudstjänsten samt en och annan avrättning.

Men du invänder nog – och här gäller det att väga argumenten på guldvåg – att Sveriges gamla kulturkanon med husförhör och tillhörande ceremoniel på det hela taget var nyttig för vårt folk som därav inlärde nyttiga och utvecklingsfrämjande dygder såsom flit, lydighet och ett sedesamt beteende. Jag kan hålla med om det. Men vad skulle innehållet vara i en modern kanon som kunde få lika välgörande effekter? Kyrkan är numera mer till skada än nytta eftersom den med hull och hår anammat politiskt korrekta doktriner vilkas innebörd är att rejält folk som fortfarande vet att uppföra sig och försörja sig anses böra skämmas för att de utvecklat en livsstil som förlängt deras liv med något decennium eller mer.

Om det ska vara någon mening med en kulturkanon annat än att bereda hyggliga levnadsbetingelser för dem som betjänar kanonprojektet och ger dem möjligheter att föröka sig som havstulpaner så måste projektet ha en inre, bärande idé som ger det praktisk mening. Till exempel tror jag att det vore välgörande att tvinga skolbarn att lära sig dikterna om Bonden Paavo och Odalbonden utantill så de satt lika fast som Den blomstertid nu kommer. Men det går inte. Tänk dig själv. Ur varenda hålighet och skreva i det svenska samhället skulle det krypa fram egennyttiga motståndare till varje hälsosamt projekt som syftade till Sveriges långsiktiga uppryckning.

Ja men vänta, säger du kanske, Engellau har helt missförstått meningen med en kulturkanon. Det handlar inte om att inpränta uppfostrande idéer i folket, det handlar om att göra en ständigt aktuell inventering av långsiktigt populära kulturyttringar ungefär som Abbey Road av Beatles från 1969 som fortfarande håller.

Uppriktigt sagt så begriper jag inte vad man skulle ha en sådan kanon till även om Svenska Akademien tycks vara inne på det spåret. Det är nog bara för att akademiledamöterna är för fega för att sätta ned foten och skaffa sig en begriplig uppfattning i kanonfrågan.