För flera månader sedan läste jag om den nigerianska författarinnan och fotografen Lola Akinmade Åkerström och hennes illa dolda bitterhet över att ha blivit refuserad av flera svenska förlag. Nu lyfter DN hennes fruktansvärda öde i en lång, djuplodande (dessvärre låst) artikel där hon får rejält med utrymme att beklaga sig över svenskarnas oerhörda rasism.

Trots att Lola skickat sina böcker till ett 30-tal svenska förlag har hon inte fått napp. Flera av dem har dessutom bett henne att redigera och ändra delar av innehållet, för att det bättre ska passa för marknaden. Men sånt gör inte Lola, inte. Det vore henne främmande att låta en simpel redaktör komma med ändringsförslag i hennes uppenbart redan perfekta skapelser – sånt får andra ägna sig åt. Själv kallar hon det hela för rasism och kommer undan med det, i DN:s fullkomligt okritiska artikel.

Nu har Lola i och för sig blivit publicerad i flera andra länder, faktiskt på hela 18 språk om man får tro wikipedia, men det är inte gott nog. Det skaver uppenbarligen svårligen att böcker om svarta kvinnor inte har en jättestor läsekrets i Sverige. Hon har därför mycket att säga om Sverige och svenskarna – så mycket att man faktiskt undrar varför hon väljer att bo och leva just här. Allt är ju så mycket bättre annorstädes. Svenskarna är så slutna, stängda, så ingrodda i sin rasism och sina fördomar. Och hon har råkat rejält illa ut, berättar hon – nästan varje dag råkar hon ut för de vita svenskarnas ”subtila mikroaggressioner”:
– Det kan vara allt från fysiska knuffar, som om man inte fanns där, till att bli nonchalerad eller ifrågasatt. Idéer man för fram tas upp av någon annan, som får all kredd.

Hennes självömkan känner inga gränser. Det här upplever nämligen alla människor då och då i livet, oavsett hudfärg. Visa mig en frilansare och jag kan visa dig en person som vid minst ett tillfälle i sitt liv pitchat en idé till en redaktör, som sedan skickat idén vidare till någon annan. Det här är inget typiskt för Sverige, eller för vita människor.

Själv har jag vid flera tillfällen blivit utsatt inte bara för mikroaggressioner utan till och med makroaggressioner av invandrare. Invandrare som försökt tränga sig före mig i kön i matbutiken, som velat köra bort mig och min hund från våra grönområden, som tutat aggressivt för att jag kört åt sidan för ambulanser och brandbilar, som gått förbi och skrikit okvädingsord som ”svennehora”. Jag har dock aldrig tagit mig rätten att för den skull påstå att det här är gemensamt för alla invandrare – jag har aldrig ens tänkt den tanken.

Lola tar sig dock rätten att generalisera över oss svenskar. Hon kommer dessutom med en varning. Om vi inte slutar att behandla invandrare så illa som vi gör kommer de att börja ta avstånd från vårt land.
– Om Sverige inte gör något kommer de nyanlända inte längre att bara vara tacksamma. Att enbart kräva tacksamhet av någon är också att förneka att de har något av värde: ”Var nöjd med vad du fått.” säger hon beskäftigt.

Själv tycker jag att de nyanlända SKA vara nöjda med vad de fått. De har nämligen fått mer än någon av mina förfäder någonsin har fått. Hit kommer folk och får ett nytt liv, med tak över huvudet och mat på bordet, skola och barnomsorg och till och med pensioner som inte sällan är högre än pensionerna för dem som arbetat ett helt yrkesliv här. Jag skulle vara förbannat tacksam om jag kom till ett vilt främmande land och blev försedd med välfärd på det viset.

Om jag hade generaliserat på samma sätt om Lola och hennes ”icke-vita” vänner hade jag blivit kallad rasist. Men när en svart kvinna öser förakt över oss vita svenskar så är det helt i sin ordning. Då förväntas vi nicka med huvudet på sned och rannsaka oss själva inför hennes enastående visdom.

Skulle inte tro det. DN:s journalist kanske kröker rygg i ödmjuk underkastelse inför Lolas generaliseringar men jag gör det då inte.

Foto: Skärmdump Dagens Nyheter