När jag läser morgontidningarna, i mitt fall Svenskan och DN, märker jag att jag rutinmässigt men oplanerat ofta lämnar artiklarna efter några stycken (vilket heter ”utgångar” på publicistspråk) av det trista men alltmer trängande skälet att jag ofta helt enkelt inte förstår vad skribenten menar. Det förekommer till och med språkliga konstruktioner som ”han sa till han att han skulle skjuta han” vilket tydligen är glasklart för många men får mig att rysa, inte minst vid tanken på att någon PK-purist på TT skulle få för sig att byta ”han” mot ”hen” och därmed fördubbla det antal aktörer som meningen möjligen kan avse.

I varje fall hamnade jag den 14 juni inför en Svenskan-artikel om femtonårige Lucas som blev misshandlad till döds för ett år sedan och vars två mördare – en annan 15-åring samt en vid brottet ej straffmyndig 14-åring – nu dömts av Svea Hovrätt. 14-åringen fick tydligen ingen påföljd men 15-åringen tio månaders ”ungdomsövervakning”.

Den 15-årige mördarens försvarare vill ”se honom frikänd” men hovrätten fann det styrkt att mördaren hade misshandlat Lucas ”med slag och sparkar och utdelat ett dödande slag mot tinningen med skaftet på en kniv” och att han därför rätteligen skulle ha sin tio månaders övervakning. Här innehåller artikeln en mening som jag gärna överlämnar till dig för dechiffrering:

Pojken anses dock inte ha varit likgiltig inför risken att han skulle dö, och ska därför inte dömas för mord.

Med ”pojken” menas rimligen den femtonårige mördaren men inför vems död är det han kan ha ett visst intresse? Troligen avses det offer som han just var i färd med att slå ihjäl. Han var alltså enligt Svea Hovrätt inte ”likgiltig” för det mord han höll på att begå. Han var inte renons på känslor inför det dråp han var i färd med att utföra. Han var lite berörd, kanske. Detta tycks domstolen mena vara en förmildrande omständighet eftersom mördarens eventuella medkänslor med offret skulle motivera en mildring av domen så att han slapp dömas för mord.

Ska man tolka det som att domstolen, ifall mördaren inte hade redovisat någon medkänsla med offret, utdömt ett ännu strängare straff än tio månaders övervakning? Tycker domstolen till exempel att mer kallhamrade mördare ska ha tolv månader? Man anar avgrunder i det svenska rättsväsendets världsuppfattning. Av vad slags människor låter svenska domare sin idévärld formas? Men i stället för att höja sina ögonbryn över sådant rapporterar svenska journalister så att läsaren förleds att tro att läget är helt normalt och att om något är fel så är det han själv, läsaren, som är trögfattad.

Men intrigen grumlas ytterligare: ”Dödsmisshandeln sker på Värmdö utanför Stockholm en augustinatt…”. Lucas, som vid tillfället alltså undergår grov misshandel, skickar ett meddelande på Snapchat. Läsaren tycker sig plötsligt få grepp över historien. Såklart, han ringer en kompis och ber om hjälp.

Men så ska texten inte läsas ty mottagaren av Lucas budskap är en ”för honom okänd 15-åring som tidigare tagit strypgrepp på hans kompis och uppmanar honom att be om ursäkt”. Kan du tänka dig scenen? Medan Lucas misshandlas ringer han en obekant 15-åring som tagit strypgrepp på hans – vems? – kompis och nu ”uppmanar” – presens, alltså under pågående misshandel – honom – vem? – att be om ursäkt – för vadå?

Om du tror att du har begripit behöver du bara läsa ytterligare en utgång: ”Meddelandet gör 15-åringen”, det vill säga den som inom kort kommer att föröva mordet (för så vitt han inte redan inlett tortyren när Lucas kallade honom på mobilen), ”så upprörd att han och en 14-årig kompis söker upp” Lucas med ”appens kartfunktion”, hittar Lucas och genast börjar misshandla denne. Den blivande mördaren och hans något yngre medhjälpare är alltså inga vänner till Lucas. Varför ringer då Lucas till dem? Hade det varit mördaren som misshandlade Lucas även innan han själv (mördaren) genom Lucas samtal lockades till brottsplatsen? Det här är mysterier där till och med Sherlock Holmes hade gått bet.

Kanske drar jag för stora växlar på en ensam, dålig tidningsartikel. Men jag tror inte det och jag baserar mina tvivel på aktuella erfarenheter av hur människor, framför allt yngre människor som aldrig lärt sig skriva eller tänka i skolan, faktiskt resonerar. De blir inte ens uppmuntrade utan snarare illa berörda när de får reda på skillnaden mellan ”var” och ”vart” eller ”han” och ”honom”. (”Före” och ”innan” ska vi inte ens tala om. Det lärde jag mig själv för bara ett tjugotal år sedan av min arbetskamrat f d statssekreteraren och generaldirektören G. Rune Berggren som aldrig skulle ha blivit påkommen med att dela ut favörer eller åka taxibil på arbetsgivarens bekostnad. Jag tror att det finns ett orsakssamband mellan skicklighet i rättstavning, artikelförfattande och förmågan att lösa andragradsekvationer samt vidare att inget av dessa samband är positivt korrelerat med fördjupad erfarenhet av grupparbete.)