Nu är det sommarlov igen och i vanlig ordning varnar polisen för att barn riskerar att bli rekryterade till kriminella gäng. Hela samhället uppmanas nu att kraftsamla för att hindra detta. Mitt svar på den uppmaningen är kort och bestämt: Icke sa Nicke. Här kraftsamlas inte det minsta – det här är inte mitt ansvar.

Erik Pelling, Uppsalas S-märkte kommunstyrelseordförande, krälar likt en Uriah Heep när han intervjuas av SVT.

– Vi har ett historiskt ansvar för Gottsunda-nätverket har ju vuxit fram i… i Uppsala men även asså… Jordgubben och… eeh… Räven. De e ju… de får man ändå se som… ööh… misslyckade förebyggande insatser i Uppsala.

Jo men visst. Det är det svenska samhället som har misslyckats. Jordgubben och Räven, Åkerbäret och Näbbmusen och allt vad de nu kan tänkas kallas i de intellektuellt utmanade kretsar där de har sin hemvist har självklart inget ansvar – det har uppenbarligen inte heller de föräldrar som en gång fostrade dem.

Pelling låter dock inte särskilt nedslagen över det där ”historiska ansvaret”, snarare belåten. Och det är han inte ensam om i sammanhanget. Att ödmjuka sig inför kriminella och lägga skulden för deras beteende på samhället tycks ge de folkvalda en väldig tillfredsställelse.

Om de ödmjukade sig en bråkdel lika mycket inför de skötsamma medborgarna och deras väl och ve skulle vi se en helt annan diskurs. Då skulle de för längesen ha övergett de totalt meningslösa ”förebyggande åtgärderna” och satsat på kännbara straff istället – inte minst för de unga kriminella. Om en femtonåring vet att han riskerar 20 år för mord på en anstalt istället för några månader på ett sis-hem med svängdörrar skulle rekryteringen snabbt minska i omfattning.

Nu är dock de ”förebyggande åtgärderna” en lukrativ bransch, likt så många andra meningslösa branscher. För den som kan fundera ut ett projekt som andas rätt värdegrund, finns mängder med fonder att söka pengar ur och det går att leva gott i flera år, medan projektet pågår. Att det inte leder till någon förbättring spelar uppenbarligen ingen som helst roll.

Därför ”skärper” nu Uppsala kommun sitt brottsförebyggande arbete och Hanna Paradis, kommenderingschef för polisens nationella arbete mot den grova organiserade brottsligheten, menar att ”hela samhället” nu behöver kraftsamla för att motverka rekryteringen av barn till gängen.

Hela samhället. Polis, socialtjänst och andra myndigheter – och i förlängningen är det du och jag som alltså förväntas ta det ansvar som mängder med föräldrar inte tar. Det är vi som ska se till att de här barnen får en ”stabil uppväxt”.

Jag vägrar. När jag hade småbarn, skolbarn och tonåring tog jag precis det ansvar som förväntades av mig, och jag gjorde det med glädje och stolthet. Min son har vuxit upp till en ansvarstagande och skötsam vuxen trots knappa resurser och trots avsaknaden av dyra cyklar, klockor och märkeskläder. Vi köpte second hand innan det ens blev trendigt och när pengarna tröt serverades det havregrynsgröt och linssoppa.

Våra socioekonomiskt utmanande omständigheter hindrade inte mig från att ordna ett trivsamt hem åt honom. Han hade varken intresse av, eller orsak att, springa ute i tid och otid och frottera sig med kriminella och om han hade haft det hade jag sett till att få honom på bättre tankar.

Nu är jag klar med den biten. Det sista jag tänker göra är att ”kraftsamla” för att andra föräldrar inte tar sitt ansvar.