För snart tio år sedan skrev jag följande i en krönika. Det som förvånar mig nu är inte att det hänt något stort i den svenska mentaliteten på nästan tio år utan att det knappt har hänt något alls. Redan då, för nästan tio år sedan, hade vi lämnat ett gammalt Sverige där det gick en huvudmotsättning mellan borgare och socialister. Men vi hade inte kommit på något mer övertygande sätt att indela medborgarna i relevanta undergrupper. Jag skrev:

”[P]artierna [har] tappat förmågan att föra ett seriöst ideologiskt och intellektuellt samtal om vad de vill. De nöjer sig med att kasta tillvitelser på varandra.”

En läsare kommenterade: ”Och varför – är väl frågan?”

Frågan tilltalar rumpnissen i mig: ”Voffo gör di på dette viset?” (Och fortsättningsvis utgår jag från att grundobservationen är korrekt, alltså att partierna faktiskt har förlorat den där förmågan och att de faktiskt nöjer sig med att kasta tillvitelser. Detta är ju inte vetenskapligt bevisat, men det känns så och därför tror jag att det är så.)

Svaret är nog att det tidigare fanns en objektiv, i verkligheten existerande, motsättning mellan socialister och borgare och därför utrymme för riktiga motsättningar mellan vänster- och högerpartier. Väljarna visste vad partierna stod för och väljarna visste på det hela taget vilken grupp de själv tillhörde. Därutöver fanns partier som särskilt artikulerade vissa särintressens syn på tillvaron, till exempel bondeförbundet, sedermera centerpartiet.

Men nu finns inte längre någon klasskamp i verkligheten och därför inget fundament för partier som organiserat sig på klasskampens grund. I stället har politiken kommit att handla om välfärdssystemet och dess miljarder.

Alla partier, även sverigedemokraterna, är anhängare och försvarare av detta system. Trots att Sverige är det land i världen som, efter Danmark, har högst skattetryck finns inget parti som vill sänka skatterna. Värnandet om det välfärdsindustriella komplexet går före.

Politiken handlar därför huvudsakligen om hur välfärdsmiljarderna ska användas, enkannerligen till vem de ska delas ut. Men där blir frågan genast känslig, för om ett parti presenterar förslag om att vissa grupper, till exempel pensionärer och glesbygdsboende, ska få en större del av kakan så inser alla andra grupper att de skulle få vidkännes minskande kakbitar. Detta skulle kunna stå partiet dyrt i form av tappade röster. Därför är det bäst att för det första vara lite otydlig och för det andra att lägga sin politik så nära konkurrenternas som möjligt för att inte ta några risker.

När de produkter som de olika partierna avser att leverera är så diffusa och ändå så lika måste partierna pigga upp väljarna med något annat än politikens innehåll. Kampen övergår därför till att handla om partiernas allmänna kvalitet och till och med partiföreträdarnas grad av godhet. Inläggen i de politiska debatterna blir olika varianter av standardmanuset ”jag är bra och du är dålig”.

Mönstret uppträder i särskilt uppskruvad form i sjuklöverns attityd gentemot sverigedemokraterna. Om man läser sverigedemokraternas principprogram ser man inga avsevärda skillnader mot de övriga partierna utom just när det gäller invandringen. I övrigt är sverigedemokraterna lika vaga som de andra partierna och verkar tycka ungefär likadant.

Resultatet av att det egentligen inte finns några skillnader mellan partierna är att företrädarna, för att ha något att säga, får nöja sig med ömsesidiga tillvitelser.

Jag tror inte det blir någon ordning på situationen förrän partierna tar itu med dagens huvudfråga, som är vilken människosyn som ska gälla i Sverige: om folk i allmänhet ska anses vara svaga och därmed naturliga klienter till det välfärdsindustriella komplexet eller om de ska betraktas som kompetenta och förmögna att på det hela taget hantera sina angelägenheter på egen hand.