En port beskjuten i Hökarängen bara 15 minuters promenad från mitt område. Flera misstänkta på flykt åt vårt håll och mitt kvällskaffe på balkongen får en besk smak när blåljus och sirener skär igenom sommarkvällen och helikoptrar hovrar över vårt bostadsområde. Jag sitter där och ser ut över mitt välbekanta kvarter i ett land som inte längre är mitt.

Det är inte första gången det händer. Inte sista heller. Skjutningar och sprängningar är inte ens nyheter i Sverige längre, möjligen kan det bli en trött notis. Normaliseringen är total. Det är så här det ska vara nu – det är så här de tycks anse att det måste vara. Som Mona Sahlin en gång sa: ”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka”.

Kanske är det vad jag är nu. Integrerad i det nya Sverige. Jag höjer knappt på ögonbrynen när blåljusen flimrar förbi – runt, runt i vårt kvarter och letar efter beväpnade drägg i skogsområdet strax intill vårt hus. När helikoptern överröstar Creedence i mina hörlurar höjer jag volymen och när det är dags att ta ut hundarna på deras kvällspromenad gör jag det utan att blinka, utan att tillåta mig att vara det minsta rädd.

Jag gör det därför att jag måste. Därför att jag vägrar ändra mitt enkla vardagsliv på grund av de kretiner som tagit över det offentliga rummet. Landet är måhända förlorat, men jag är inte död.

Men inombords är jag rasande. Rasande på kräken som förstör våra liv, på politikerna som så länge tillåtit dem att göra det, på medierna som vägrat att stå på folkets sida mot förstörelsen. Rasande för att det nu är för sent att ändra på någonting.

”Det gamla Sverige kommer inte tillbaka”

Mona lät socialdemokratiskt tvärsäker och hon fick rätt. Men varför var hon så belåten över den saken? Var det det här hon ville ha? Eller trodde hon på fullt allvar att hennes mångkulturella drömsamhälle skulle bli en färgstark smältdegel av heta kryddor, spännande smaker och nya musikstilar? Hijabister och hbtqi-aktivister hand i hand på soliga storstadsgator? Ett SAP med 51 procent av rösterna nu och för evigt? Ett långfinger åt generationerna som en gång byggde upp det fungerande landet Sverige?

Fan vet.

Politikerna borde ha tagit i med hårdhandskarna för länge sen. Satt in militär i de påstått utsatta områden som varit grogrunden för den negativa utvecklingen. Polisen borde ha köpt in vattenkanoner istället för att börja med ”lågaffektivt bemötande”. Medierna borde ha stått på medborgarnas – offrens – sida istället för på de kriminellas. Att ingen av dem gjort det säger något om deras värdegrund.

Nu är det vi andra som ska ansvar, det har ni ju hört. Vi civila. Det som sker är ”allas” ansvar. Vi uppmanas att säga ifrån, reagera, kanske rentav ingripa, med risk för liv och lem. Bara för att den oanständiga horden av självbelåtna politiker, myndighetspersoner och journalister – som själva lever i trygga enklaver långt från verkligheten – ser medborgarna som en kassako för sina egna karriärdrömmar.

De äcklar mig. Får man säga så? Det kanske räknas som hat? Skit samma. Det är inte förbjudet att hata, såvida politikeradeln inte infört åsiktsförbud i smyg. Så jag säger det ändå. De äcklar mig något fruktansvärt. Och jag känner hat. Vad kan jag annars känna? Och vem ska kunna hindra mig?

Men trots hatet väljer jag fortfarande att njuta av en kopp kaffe på min sommarpyntade balkong, lyssna på bra musik och glädjas åt att lösa ett korsord fullt. Jag väljer det därför att jag måste. Därför att jag inte tänker låta vare sig sådana som Mona Sahlin eller skarpskjutande klan-kräk förstöra det liv som är mitt.

Foto: Balkongsäsong, skribentens foto