Min dotter i första äktenskapet, auktoriserad sjuksköterska, bor i den amerikanska delstaten South Carolina med en make, en entreprenöriellt lagd byggnadsarbetare från Florida, före detta marinsoldat, som alltid bär en pistol i bältet, samt en son ute i skogen en bit från Charleston. De köpte stugan och den vattensjuka marken för att de tröttnat på sina respektive yrken och beslutat att satsa på att bli bönder, närmare bestämt grisbönder. Dit har jag rest på besök ett antal gånger.

Eftersom de inte hade någon särskild erfarenhet av djur annat än de kacklande hönsen och den skällande hunden skaffade de sig ett dussin grisar att öva sig på. Det var mest leriga kultingar som glatt mötte mig bakom sitt stängsel när jag på mornarna gick till stian för att hälsa. De följde mig ivrigt nöffande och gnällde besviket när jag lämnade dem. Jag förstod då att grisar är vänliga och sällskapliga djur, visserligen lortiga och illaluktande men klart behagligare än de krokodilungar som den före detta marinsoldaten experimenterade med i ett akvarium.

Alla svinen var emellertid inte lika sympatiska. En av de vuxna galtarna kom mig att tänka på chefsgrisen Napoleon i Orwells Djurfarmen. Han höll sina misstänksamma ögon fästade både på de övriga grisarna över vilka han ansåg sig ha kommandorätt vilket underströks med ilskna grymtanden och hårdhänta knuffar. Orwells Napoleon var en härskartyp tecknad efter Josef Stalins förebild och man kunde lätt föreställa sig den här amerikanska galten lika beslutsamt ondskefull som Sovjetunionens diktator.

Galten tyckte inte om att vara inspärrad och gjorde därför täta flyktförsök när han ansåg sig obevakad av min dotter och hennes make krokodiluppfödaren. Då smet han ut ur hägnet och tvingade ett antal av sina lydgrisar att följa med. Lydgrisarna, mest ynkligt oroliga kultingar, följde med och spred sig i skogen till avsevärt besvär för maken när denne kom hem efter dagens byggnadsarbete. Det kunde ta timmar att leta upp, infånga och hemföra dessa husdjur. De två adrenalinstinna hannarna – Napoleon och svärsonen – utvecklade gradvis en påtaglig ovilja mot varandra. Det rådde konflikt mellan människa och gris.

En gång gick det för långt. Napoleongalten fångades i täten för en grisgrupp just som den avvek från anstalten. Han fräste och nafsade min svärson i benet med sådan kraft att det blev ett sår som måste omhändertas av den legitimerade sjuksköterskan. När svärsonen slutat blöda och blivit omplåstrad lyste en ny fasthet och viljekraft i ögonen på honom. Han gick till grishuset och kallade fram alla djuren. Till och med galten anslöt sig av nyfikenhet.

Svärsonen lösgjorde sin pistol från bältet och jag insåg plötsligt att han planerade en offentlig avrättning till tankeställare och varning för djuren. Han ställde sig bakom den brottslige galten och sköt honom i huvudet. Djuret stöp direkt och en skrämd förvirring spred sig bland de övriga grisarna tills de kommit till sans – här kommer det märkvärdigaste inslaget i denna dramatiska process – och insåg att de inte alls hade gillat den obehaglige grisen som försökt göra sig till deras hövding och att svärsonen, som dödat förtryckaren, i själva verket var deras sanne vän. För att visa sin glädje och tacksamhet började de springa triumfvarv efter triumfvarv runt den förvånade grisbonden.

Händelsen inträffade för ungefär ett år sedan. När jag senast frågade tycktes inte planerna på grisfarmen ha avancerat särskilt långt men det ska dikas och byggas och odlas foder och göras andra tidsödande och dyra investeringar så tidsutdräkten är kanske inte att förvånas över.