Jag har skrivit ett antal texter om centraliseringen och dess mekanismer (till exempel här). Gradvis och till min förvåning har jag dragit slutsatsen att den maktförflyttning uppåt som jag kunnat iaktta praktiskt taget överallt i samhället inte alls är resultatet av enskilda misstag och dumheter utan av i det mänskliga samhället inneboende mekanismer, kort sagt av en sociologisk järnlag som icke kan upphävas och från vilken det endast vid sällsynta tillfällen kan beviljas kortfristig dispens.

Här är ett konkret exempel på järnlagen i funktion.

När jag var 16 år för lite mer än ett halvsekel sedan fick jag ett stipendium för att studera i New Jersey. Döm om min förtjusning när jag upptäckte att delstatens körkortsålder var just 16 år och att jag kunde ta körkort, vilket jag snabbt gjorde.

Ett år senare kom jag hem, gick till en polisstation och frågade tjänstgörande polisman om jag fick använda det amerikanska körkortet i Sverige. Han vände och vred på det och sa att ”grabben, amerikanska körkort gäller i Sverige och eftersom det här är ett amerikanskt körkort så gäller det i Sverige; kör försiktigt”. Ett år senare fick jag det amerikanska körkortet, enligt ungefär samma logik, utbytt mot ett svenskt körkort utan bilskola och uppkörning. Noga sett har jag aldrig tagit svenskt körkort.

Jag berättar inte det här för att det är en kul historia, utan för att jag förundrar mig över sedernas förändring. För ett halvsekel sedan vågade en relativt lågrankad polis – han satt ändå bakom en disk och skulle betjäna allmänheten med diverse ordningsfrågor – på egen hand fatta ett beslut av den här digniteten. Jag kan inte föreställa mig att motsvarande polisman idag ens skulle komma på tanken att på eget bevåg tillåta att en sjuttonåring släpptes ut i trafiken. Jag tror helt enkelt inte att vanliga poliser idag har rätt att utöva eget omdöme.

På det hela taget har det offentliga, ja, hela samhället, under min livstid genomgått en kraftig centralisering. De centrala nivåerna fattar långt fler detaljbeslut idag än någonsin tidigare. Fråga till exempel landets lärare, som utsatts för alldeles förödande behörighetsinskränkningar under de senaste årtiondena. Praktiskt taget allt bestäms per dekret från centralt håll, inte bara kursinnehållet, utan även vilka pedagogiska metoder som ska användas och vilka åsikter som är korrekta.

Tacka fan för att poliser och lärare tappar sugen.

De centrala nivåernas tilltagande styrning av det civila samhället är också uppenbar. Att politiker skulle lägga sig i hur familjer internt fördelade sitt arbete var otänkbart för bara några årtionden sedan. Idag har staten synpunkter på hur barnpassningen ska gå till.

Det mått av självständighet som tidigare kunde tillåtas underställda är för oss moderna människor alldeles häpnadsväckande. Jag tänker till exempel på den 29-årige friherre Carl Otto Mörner, som 1810 reste till Frankrike och till kung Karl XIII:s förtret erbjöd marskalk Bernadotte Sveriges krona, vilket så småningom ledde till att Bernadotte av en riksdag i Örebro valdes till kronprins efter en del finansiella transaktioner som idag antagligen lett till protestvrål i pressen.

Vad jag har svårt att få ihop är följande: å ena sidan kommer vi svenskar högst upp i alla mätningar av längtan efter frihet och oberoende, å den andra har överheten stadigt växande kontroll över medborgarna.