Charles Darwin, som ville förklara principerna för levande arters utveckling, presenterade ÅR 1859 sina viktigaste rön i skriften On the Origin of Species (Om arternas uppkomst). Jag har funderat en hel del på det där utan att driva frågan så långt att jag specialstuderat den genom att läsa vetenskapliga böcker eftersom jag vet att min fantasi långt innan boken vore färdigläst skulle ha fastnat för något annat ämne som plötsligt börjat pocka på vetenskaplig upplysning fram till det ögonblick… ja, du fattar.

Arternas metod är enligt Darwin det naturliga urvalet som innebär att några fördelaktigt byggda individer ur en population, till exempel ekorrar med ovanligt starka tänder, lättare kommer åt skogens nötter och därför slipper dö av svält på grund av tandlöshet och på så vis får en mer talrik avkomma än gnagare med klenare molarer. Sådana ekorrar har enligt Darwins teori en benägenhet att erövra skogen till nackdel för sina mer svagtandade syskon och kusiner.

Det har alltid slagit mig – även om jag av oro att bli betraktad som nejsägare och upprorsmakare för det mesta hållit tyst i ärendet – att Darwins stora upptäckt egentligen sedan länge varit välkänd för praktiskt folk. (Så tror jag att det är med många revolutionerande upptäckter. När vetenskapsmän för tusen år sedan betvivlade att jorden är rund hade de kunnat fråga vilken sjöman som helst som väl visste att bergen såg högre ut ju mer fartyget närmade sig land.) Hur man förbättrar arter hade klokt folk sysslat med sedan urminnes tider. Man låter de saftigaste äppelträden stå kvar och hugger ned de andra, man väljer ut de starkaste och oräddaste stridshingstarna för att gå till avel.

Kan den religiösa föreställningen – att Gud skapat arterna en gång för alla och att det därför, trots uppenbara bevis för motsatsen, varken funnits eller behövts någon utveckling – ännu så sent som 1859 styrt sinnena med sådan styrka att Darwin knappt vågade presentera sina rön?

Några år senare kompletterade Darwin sin tes om det naturliga urvalet med en reservtes som han kallade det sexuella urvalet. Det kan ju hända, sade han sig, att människan inte är den enda arten som särskilt attraheras av vackra individer – påfågelhannarnas prålande stjärtfjädrar är det normalt anförda exemplet på för honorna upphetsande skönhet – och att sexualdriften därför är en kraft som styr arternas framtida utseende och genuppsättning. (Hur detta skulle kunna påverka viktiga saker som vindruvornas och kaffeplantornas utveckling överstiger mitt förstånd.)

Emellertid är jag förvånad över att Darwin – om han nu gjorde det – gav det sexuella urvalet samma förklaringskraft som det naturliga urvalet. Måste inte det sexuella urvalet förses med konstlade resurser för att över huvud taget kunna verka? Visst måste hela atmosfären i det förrevolutionära Versailles ha vibrerat av sådana drifter som uppmuntrade ett ivrigt engagemang för det sexuella urvalet men även Marie-Antoinettes påstådde älskare, den påfågelsliknande Axel von Fersen, behövde ju äta. En sådan enkel och alldaglig sak som några dagars hunger hade stoppat hela det sexuella urvalet. För detta ändamål, har jag alltid tyckt, måste det vara mer utvecklingsfrämjande att vara en ekorre med starka kindtänder än en hyllad greve i Versailles som på egen hand troligen inte ens hittade till köket och kanske fastnade med fjädrarna när han trevade sig fram i korridorerna.

Den slutsats jag drar är att Darwins teori om det sexuella urvalet är en sekunda teori som bara kan fungera i enstaka fall och som överklassforskare som Darwin själv inte tänkte på eftersom de själva i sina liv aldrig behövde sakna mat och andra förnödenheter.