Eftersom jag skrytsamt ibland påstår att jag skriver för den långa sikten – min ambition (bortsett från att jag vill ha en staty på Stureplan) är att man ska kunna läsa dessa texter och förstå dagens Sverige lite bättre även om hundra eller tvåhundra år. Och blir det inte så har texterna i alla fall inte gjort mycket skada.

Man får därför inte låta sig luras av att jag håller fram folk som kommer att vara begravda och bortglömda när texterna når sin fulla mognad, Donald J. Trump till exempel. Jag bryr mig väl inte om Donald J. Trump annat än som illustration till något viktigare än han själv, närmare bestämt vissa frågor som världen debatterat med sig själv sedan de gamla grekerna och ännu inte riktigt fått rätsida på. En sådan fråga är hur det mänskliga samhället ska organisera sig. Observera att detta är en stor sak oberoende av vad folk anser om Donald J. Trump.

Sokrates hade en ambivalent inställning till demokratin. Å ena sidan ansåg han att den var det förnämsta styrelseskicket. (Han hade en hel del jämförelsematerial i andra styrelsesystem – oligarkin, aristokratin, tyranniet etc – som under seklerna hade installerats i de grekiska stadsstater som omgav honom och sedan förvandlats till något annat. Sokrates satt alltså mitt i ett månghundraårigt sociologiskt laboratorium och studerade hur människorna organiserade sig.)

Demokratin var enligt filosofen det ädlaste styrelseskicket eftersom det strävade efter att maximera människornas frihet. (Till skillnad från exempelvis just oligarkin och aristokratin som strävade efter att maximera de rikas inkomster respektive den nytta som de ädelborna kunde bidra med. Filosofen vågade sig alltså på en moralisk bedömning av statsskickens inneboende värden.)

Å den andra sidan var världens bästa styrelseskick enligt filosofen undergångsdömt eftersom människan inte kan uthärda friheten vilket filosofen ganska noggrant beskrev. (Det hade jag tyckt vara snopet – och kanske rentav ett svek från, tja, Zeus och den övriga Olympens sida – om jag varit Sokrates.) Men oberoende av mina känslor förklarade han som belägg för sin tes att gamla och förhoppningsvis kloka män oförsiktigt nog hade övergått till att härma den oförnuftiga och oerfarna ungdomen av avundsjuk fåfänga vilket förstås ledde till samhällets gradvisa sönderfall.

Vad som ska menas med demokrati vet jag egentligen inte och filosofen lämnar oss i sticket. Men låt mig få föreslå att demokratin kan vara en av två ytterligheter och sannolikt även någonting där emellan. På något vis har demokrati att göra med att vanligt folk ska vara med och bestämma över gemensamma angelägenheter och dessutom, motsägelsefullt nog, slippa oönskat inflytande från andra över det egna. En modell är den svenska där det folkliga inflytandet över gemensamma angelägenheter visserligen existerar men är starkt kringskuret och egentligen bara opererar den där gången vart fjärde år när vi har allmänna val. Och även när det svenska folkinflytandet över frågor av gemensamt intresse når sin klimax är det jämfört med många andra länders statsskick synnerligen inskränkt. Till exempel har svenskarna i praktiken inget inflytande över de personer som de utser till sina ombud.

Detta mönster – att folkets knappt har något inflytande över de gemensamma ärendena – gäller inte bara på valdagen utan är generellt. Den som försöker hantera något ärende med sitt valda ombud annat än just i samband med val får räkna med att det är omöjligt att etablera samband och ömsesidig förståelse. Ombuden döljer sig regelmässigt bakom försvarslinjer av anställda vars löner de betalar med medborgarnas pengar och vars uppgift är att skydda politikerna från folkligt inflytande.

Om begreppet demokrati utvidgas från att betyda inte bara ”anonym lapp i låda vart fjärde år” utan även omfatta avancerade sociala konventioner såsom ”medborgerliga rättigheter” så framstår den svenska demokratins – svagheter desto tydligare. Ett känt fall från modern tid är den svenske industrimannen Karl Hedins öde. Bigotta myndighetspersoner som ville värna vargar trodde att deras idiosynkrasier var lag och beslöt att utan stöd i lag – eller genom vridna tolkningar av lagen – sätta Hedin i finkan och beröva honom det personliga skydd som han sedan Magna Charta borde ha haft i en rättsstat. Sådant kan fortgå utan protester och solidaritetsförklaringar med Hedin från andra medborgare ty ingen av dessa andra räknar med att ha särskilt mycket att säga till om gentemot staten, i varje fall inte om handläggande tjänstepersoner har några hobbies eller personliga särintressen, till exempel engagemang för minkars frihet eller samers hämndaktioner för de kränkningar i form av skallmätningar som de utsattes för av vetenskapen för hundra år sedan.

Den som idag funderar över den svenska metoden kan med fördel till sin upplysning undersöka hur andra samhällen, i första hand de anglosaxiska, hanterar motsvarande konflikt mellan överhetens och folkets rättigheter och möjligheter till inflytande över gemensamma ändamål. Oavsett om den enskilde amerikanen gillar eller ogillar Donald J. Trump tycks han befinna sig i upphetsat tillstånd som går ut på att han själv borde ha haft mer att säga till om ty han är van att det är folket som styr landet om det så handlar om att rösta fram åklagare och lokala polischefer eller dito hundfångare.