PATRIK ENGELLAU Byråkratins tillväxtmekanismer

Jag har under mer än ett halvt sekel studerat och forskat kring den svenska byråkratins tillväxtmekanismer och dess korrumperande effekter på de människor som utsätts för dess inflytande. Byråkratins grogrund är central maktutövning.

Två krafter verkar i Sverige för att ge den av politikerväldet kontrollerade centralmakten ständigt ökade befogenheter. Den första kraften är maktens egen expansionslust, det vill säga ambitionen att styra mer och kontrollera allt större delar av det civila samhället (till exempel med hjälp av värdegrunden, barn- och elevombudet, plastpåsavgiften, barnkonventionen, Agenda 2030 och så vidare). Den andra kraften är allmänhetens nästan religiösa förhoppning och tro på politikers förmåga att lösa samhällets problem (en tro som politikerna naturligtvis bejakar eftersom det ger dem ännu mer makt).

I själva verket har politiker – oavsett vilken av de två krafterna som motiverar en politisk åtgärd – bara två verktyg i sin verktygslåda, nämligen pengar som de beskattningsvägen hämtat hos skattebetalarna samt rätten att skriva lagar och regler som vid behov upprätthålls med polisvåld.

Antag nu att en ny politisk åtgärd anses önskvärd. Ändamålet kan vara vilket som helst men säg att det handlar om att införa jämställdhetspolitik. Fram med verktygslådan. Där finns pengar att inrätta en ny myndighet som vi kan kalla Jämställdhetsmyndigheten. Lokaler för de anställda anordnas och myndigheten bekvinnas. En statlig utredning tänker ut vilka konkreta regler som behövs för att främja jämställdheten och kommer så småningom fram till, säger vi, att alla arbetsgivare måste upprätta en årlig jämställdhetsplan (överspelat numera men det här handlar om att beskriva mekanismer och de är alltid desamma).

Arbetsgivaren kan vara en rörmokare eller en rektor eller föreståndaren på ett äldreboende eller vem som helst. Låt mig rita en bild. I skissen nedan ser du en Kontrollerad Person (KP) och vederbörandes totala Behörighet (B). Före den första politiska åtgärden har KP full handlingsfrihet inom ramen för B. KP är befullmäktigad chef inom B. KP skulle exempelvis kunna vara en folkskolelärarinna för länge sedan när lärarinnor var auktoriteter och B hennes klassrum. Så här ser det ut i urtillståndet:

Nu kommer alltså kravet på KP att göra en jämställdhetsplan. (Använd fantasin, i verkligheten kan det handla om vad som helst som politikerna fått för sig att KP bör tvingas till.) Detta medför att B, KP:s behörighet, inskränks. På gott och ont – detta handlar inte om huruvida reglerna är bra eller dåliga, bara om hur de påverkar KP, det vill säga egentligen var och en av oss – har KP berövats en del av sin behörighet. I skissen har därför B1 – Byråkrati 1, alltså i detta fall Jämställdhetsmyndigheten – skickat ett regelpaket till KP som minskar KP:s behörighet med det streckade området.

Tiden går. Varje år kommer nya regelverk från nya myndigheter eller fler regler från redan etablerade myndigheter i takt med att politikerna ombeds av folket att göra nya insatser eller på eget initiativ kommer på att de behöver åta sig nya uppdrag som de menar är befogade. Det kan handla om åtgärder för att inpränta värdegrunden eller om nya riktlinjer för kemiska preparat. Skissen nedan visar effekterna på KP:s behörighet när det kommit ytterligare två myndigheter, B2 och B3, som också fattar beslut som styr KP.

När jag var organisationskonsult intresserade jag mig särskilt för hur KP påverkas av detta ständigt pågående förlopp. Det bör påpekas att det i verkligheten förstås inte bara handlar om tre styrande statliga byråkratier (eller motsvarande inom privata företagskoncerner) utan om ett oändligt antal om man också räknar organisationsinterna regelverk som förekommer både i privata och offentliga organisationer. Jag kunde identifiera olika reaktioner hos KP. En reaktion var att bara finna sig i besvären och försöka leva med dem så gott det gick. Två andra handlade om var sin sorts protestaktion.

Den första protestaktionen var klagomål på allt ”djävla onödigt krångel och förbannad byråkrati”, gärna högljutt och med smäll i dörrar när det kändes särskilt tungt. Den andra typen av protestaktion var att gå i inre exil eller att maska. Ett slags inre exil är att fly in i administration, till exempel att läkare väljer att fylla i journaler eller andra blanketter för att slippa träffa patienter eller, ännu vanligare, att lärare specialiserar sig på att hantera byråkratin i stället för eleverna eftersom regelverk inte vrålar och bits så som elever ibland gör.

Jag har aldrig sett annat än skadliga verkningar av detta genom årtiondena tilltagande politikervälde. Människor på samhällsviktiga befattningar – tänk bara på alla lärare! – vänjer sig av med att använda sitt medfödda omdöme och förtvinar inombords när de tvingas vänja sig vid att regler trumfar förnuft. Ibland tycks de koppla bort naturliga och självklara reaktioner. Jag tänker till exempel på alla chefer på äldreboenden som inte beviljade syrgas till coviddrabbade åldringar. Jag tror inte det finns någon bland dessa föreståndare som inte känner till att syrgas är första hjälpen mot andningssvårigheter. Med ett minimum av driftighet hade de kunnat beställa syrgasutrustning för några tusenlappar på internet om respektive landstingsregion utifrån Socialstyrelsens prioriteringsregler vägrade vård. Men jag hörde aldrig talas om någon som gjorde det under pandemin. Så går det med folk som formas i byråkratins skruvstäd. Det svenska tillståndet är en av politikerväldet administrerad fördumningsprocess.

Men det värsta är inte att KP tvingas stympa sig själv genom att anpassa sig till de bojor som regelverket föreskriver. Det värsta är att människor som uppfostrats i en sådan ordning i allmänhet inte kan återta sina mänskliga förmågor. Jag har varit med om organisationer som målmedvetet avreglerat livet för de anställda i hopp om att de ska fylla ut sin utökade behörighet med nyvaknat eget vett. Tyvärr får man ofta konstatera att detta vett inte vaknar eftersom många omedvetet vårdar sin inlärda oförmåga. De har alltför låg behörighetsexploateringskoefficient eller b/e-faktor som vi organisationskonsulter sa på vårt proffsiga konsultspråk.

Den process jag försökt illustrera med barnsliga skisser har ibland upptäckts även av de berörda organisationerna själva. Så här beskrivs den i en rapport från Sveriges Universitets- och Högskoleförbund Den process jag försökt illustrera med barnsliga skisser har ibland upptäckts även av de berörda organisationerna själva. Så här beskrivs den i en rapport från Sveriges Universitets- och Högskoleförbund:

Den politiska ambitionsnivån på de flesta områden har höjts avsevärt under senare år Under rubriker som systematiskt arbetsmiljöarbete, likavillkorsarbete – aktiva åtgärder, systematiskt miljöledningsarbete, systematiskt dataskyddsarbete,  systematiskt informationssäkerhetsarbete, säkerhetsskyddsanalyser och risk- och sårbarhetsanalyser döljer sig vittgående krav på inrättandet av systematiska arbetsprocesser, avfattande av policys och handlingsplaner samt återkommande uppföljning av såväl processer som dokumentation.

Inte sällan innebär detta också att särskilda administrativa funktioner måste inrättas lokalt på lärosätet för att möta dessa externa krav. Till detta kommer reglering rörande internrevision, intern styrning och kontroll, arkivbildning och arkivvård, officiell statistik, som också bidrar till byråkratisering av lärosätenas verksamhet.

De mekanismer som jag nu beskrivit och som leder till att vårt samhälle berövas en ökande del av de mänskliga krafter som alla KP tillsammans skulle kunna utöva kan ej stoppas. Jag har skrivit rätt många böcker och artiklar i ärendet. I början av min forskning trodde jag att processen skulle kunna stoppas och vändas rätt bara folk blev varse hur den fungerar. Med tiden har jag insett att den förhoppningen är fåfäng. Det här går inte att hejda eftersom det handlar om en sociologisk järnlag. Den sannolika utvecklingen är ett gradvis fortsatt förfall. Det bästa vi kan hoppas på är ett oordnat sammanbrott för politikerväldet som ger utrymme för en nystart baserad på ny mobilisering av folks skaparkrafter. Det är plågsamt men det har med framgång försökts tidigare i vår historia, nämligen efter Karl XII:s död.

Patrik Engellau