I Södertälje marknadsför politikerna nu ”beredskapsrullen”. Vad den innehåller? Sånt som vi kan producera här hemma i Sverige om krisen och kriget kommer. Efter att politikerna utarmat det svenska lantbruket i decennier, och gjort oss beroende av en osäker omvärld för att få mat på bordet, är det nu ”allas ansvar” att se till att åter börja äta sånt som inga medborgare hade slutat äta om politikerna valt att gynna svenskt lantbruk istället för att satsa på billig import.

”I Södertälje har arbetet med närodlad och hållbar mat intensifierats och till hösten blir ‘beredskapsrullen’ en del av skolmaten.” rapporterar Sveriges Television entusiastiskt och berättar att Södertälje kommun ”länge legat i framkant i arbetet med hållbar och lokal matproduktion”.

Jaså minsann. Ska de ha beröm för det? Att de ”länge legat i framkant” betyder ju bara att det funnits en tid då de inte har brytt sig ett skvatt om hållbarhet och lokal matproduktion.

Om de hade haft en verkligt långvarig tradition av att värna dessa ting hade de inte behövt slå sig för bröstet på det här viset. Då hade hållbarhet och lokalproducerat varit en så naturlig del av deras verksamhet att de inte ens reflekterat över det.

Så var det för våra föräldrar och våra mor- och farföräldrar. De levde hållbart utan att ens fundera över det, och det mesta de åt var just lokalproducerat. Ofta odlat på den egna gården dessutom. Potatis, rotfrukter, kål, spenat var sådant som ingick i den dagliga kosten.

Det är bara ett par generationer sedan och många av oss – fler än de entusiastiska hållbarhetsprofeterna verkar vilja förstå – har fortfarande starka kopplingar till den brukade jorden och till djurhållning i liten, human skala. Det finns förstås fjortismässiga influerare (i alla åldrar) som inte har en aning om att morötter växer i jorden och politiker som är så verklighetsfrånvända att de inte vet att en fläskkotlett är en styckdetalj på en tidigare levande gris, men vi andra har full koll.

Det förstår tydligen inte Sara Seing, som är kostchef i Södertälje kommun. Nej, svenskar behöver fostras och hon är rätt person att hålla i pekpinnen:

”Generellt så är svenskar inte vana vid att äta det som produceras här så som rotfrukter och kålsorter. Många vill gärna ha tomat, gurka och isbergssallad och det kan vi inte producera här i Sverige. Det behövs en omställning.” säger hon tvärsäkert.

Själv känner jag inte inte en enda människa som inte är fullkomligt bekväm med att äta rotfrukter och kål. Men om det nu vore så att svenskar inte är ”vana vid att äta det som produceras här” så beror det på politiska klåpare och på livsmedelskarteller – de sistnämnda med medvetet fokus på att mer eller mindre svälta ut svenska bönder så att de istället kan göra storvinster på billig import från länder där både djur och grödor mår oändligt mycket sämre än hos våra svenska bönder. I den mån de saluför lokalproducerat tar de ut ockerpriser, varav bönderna enbart får en bråkdel.

Det kan också vara så att Sara Seing säger så här fullt medvetet, för att få det att framstå som att just svenskar skulle vara speciellt ansvarslösa när det gäller kosthållningen. Sånt brukar ju alltid gå hem, särskilt när public service kommer och intervjuar. Det gör det också enklare att få med modeordet ”omställning” i sammanhanget.

Hon tycks dock inte veta särskilt mycket om odling. Det går nämligen alldeles utmärkt att odla tomat, gurka och isbergssallad i Sverige. Jag käkade färsk gurka, färska solmogna tomater och sallad hela somrarna hemma på morfars lilla gård när jag växte upp, allt lokalproducerat och giftfritt.

På Stadshusets lunchrestaurang i Södertälje, där SVT:s reporter är på besök, har den trendiga ”beredskapsrullen” serverats ända sedan kommunstyret bestämde sig för att bli en del av den lukrativa hållbarhetsbranschen. Och den lagas på olika ingredienser beroende på säsong, får vi veta. Kocken som intervjuas är märkbart stolt över det och tycks inte ha en susning om att detta sätt att laga mat har praktiserats i generation efter generation.

SVT:s utsända passar också på att trycka upp mikrofonen i ansiktet på en av matgästerna.

– Ingen beredskapsrulle för dig? frågar hon och han svarar närmast urskuldande:

– Nej… nej, jag var sugen på Pasta Alfredo…

– Åååkeeej…?

Hon tycks bli lite tagen över detta uppenbara avsteg från vad som borde vara regel. Efter ett snabbt klipp får vi se henne blicka runt i restaurangen för att se om hon kan hitta någon som valt den hållbara rullen. Till sist hittar hon en och stegar fram.

– Hur smakar den?

– Vällagad! Väldigt bra var det! säger lunchgästen med eftertryck. Hon förklarar också att beredskapsrullen känns väldigt hälsosam och nyttig.

En snabbkoll på hennes namn och bild på Linkedin visar att hon är påfallande lik en projektledare för utvecklingen av mat och måltider i kommunens äldreomsorg. Den perfekta kandidaten för SVT:s vanliga val av ”kvinnan och mannen på gatan”, i så fall.

Nu är det förstås inte enbart av godhet och omsorg om världen som Södertälje kommun lanserar ”beredskapsrullen”. Alla projekt som innehåller ord som ”hållbarhet” och ”omställning” är mycket lönsamma och i Södertälje knyts de samman i den EU-finansierade ”utvecklingsnoden” MatLust – där verksamhetschefen är just Sara Seing.

I lunchrestaurangen har man tidigare serverat tacos på larvfärs. Sara Seing intervjuades även då av en entusiastisk public service-reporter och fick gott om tid att utgjuta sig över de enorma fördelarna med larvlunch:

– De e… miljövänligt å hållbart producerat… ööö… de e ju…

Den hurtfriska reportern avslutade inslaget med att förklara att det ”kändes väldigt bra” att äta larver.

Jag kan rekommendera ett besök i valfri zoo-affär där det säljs mjölmask till kilopris. Det som passar för husdjuren i terrariet passar säkert lika bra för en människa.