Så här trodde jag för tre år sedan fast jag nu med tilltagande ålder och mognad förstår att den sociologiska järnlag det handlar om är ännu mer okuvlig än jag tidigare anade:

Om man tar allt som skett i Sverige under något sekel och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.

Centralisering är ett svårt ord. Det kan antyda något om socialisering eller församhälleligande men sådant leder tankarna fel ty det jag tror mig se är något mycket större och allmännare än något som Lenin eller någon annan erkänd politisk filosof hade i tankarna. Den centralisering som faktiskt inträffat är inte partipolitiskt laddad utan snarare genetiskt kodad – felkodad, kanske – i det västerländska samhället. Frågan är genom vilken skapelseakt centraliseringen uppstod och fick luft under vingarna.

Kanske var taylorismen själva urcellen ur vilken allt detta utvecklades. Frededrick Winslow Taylor var den amerikanske ingenjör vars tänkande la grunden för det löpande bandet. Det löpande bandets bärande idé var att arbetarna inte begrep så mycket om industri – vilket inte var helt gripet ur luften eftersom de tidiga arbetarna mest arbetat som drängar inom jordbruket med grisar och höskörd – och att de därför behövde styras i detalj av centralt placerade ingenjörer för att över huvud taget kunna nyttiggöras. Taylorismen fungerade och gick som en löpeld genom världen. Se Chaplins film Moderna tider från 1936. Grundtanken – att människornas liv förbättras om deras liv får styras av centralt placerade experter – blev sedan grunden för välfärdsstatens konstruktion under ledning av samhällsingenjörer som makarna Myrdal och den armé av offentligt anställda hjälpare som deras tänkande sedermera orsakat.

Och det som hände i kommunerna inträffade på alla andra tänkbara sätt i den offentliga förvaltningen. Om man undersöker utvecklingstendenserna inom exempelvis skola och sjukvård så är det numera snart hundraåriga arvet från Taylor uppenbart. Centralt placerade experter i exempelvis Skolinspektionen och Socialstyrelsen har tagit över kommandot och styr över de tidigare självständiga professionella kårerna av lärare och läkare med hjälp av allt vidlyftare regelverk. Samma obändiga tendens har slagit till inom universitetsväsendet.

Min uppfattning efter att ha observerat denna utveckling i Sverige är kort sagt för det första att centraliseringen inte längre drivs på rationella grunder utan av organisatorisk maktlystnad, för det andra att det gått alldeles för långt och inte går att stoppa. Att det gått för långt betyder att vidare centralisering inte bara är onödig utan aktivt skadlig. Skadorna kommer sig av att människors, till exempel en lärares eller en läkares, befogenheter inskränks och att deras jobb störs, exempelvis genom att de tvingas ägna oändlig tid till att fylla i journaler och blanketter och serva högre myndigheter med information, så att den energi, det kunnande och de övriga krafter de förhoppningsvis besitter endast till en liten del kommer nationen till nytta.

Du kanske tycker att mina synpunkter är insiktsfulla eller åtminstone värda att ta i beaktande. För detta är du i så fall att gratulera eftersom de flesta inte ens anar att samhällenas tilltagande centralisering är en hejdlös social tendens av samma dignitet som partikelfysikens fyra fundamentala krafter. De bara finns där och kan inte göras något åt. Därför är det så skrattretande enfaldigt när äppelkindade politiker fattar beslut om att de ska decentralisera statsförvaltningen eller, ännu värre, när EU förklarar sig vara anhängare till subsidiaritetsprincipen som förhåller sig till centraliseringens järnlag ungefär som en fluga som kittlar en sovande björn i näsborrarna. Men beslutsfattarna förstår inte ens att deras subsidiaritetslöften är tomma som vakuum och aktar därför inte för rov att ständigt utfärda nya, lika meningslösa regler.

Själv tror jag att grunden till centraliseringens alla onödiga dumheter är det högmod som alltmer kommit att känneteckna vårt land i takt med att vi till stor del oförtjänt gynnats av ekonomiska framgångar (som dock tycks vara i avtagande: 1970 rankades Sverige som land nummer tre i tävlingen i BNP per capita; år 1980 som land åtta; år 1990 som land fem; år 2000 som land tolv; år 2010 som land nio och år 2020 som land tolv.

Sveriges tidigare ekonomiska framgångar kan vem som helst förklara. Den som anstränger sig mer än andra, vilket svenskarna länge gjorde, den som av snålhet ser till att utnyttja alla mänskliga resurser för att de inte ska förfaras, den går det alltid bra för, det är historiens dom. Så gjorde vi tidigare men numera har vi blivit besatta av den malliga och felaktiga tanken att det goda som sker beror på magiska förmågor hos våra ledare, till exempel att de lärt sig trollformler om nationalekonomin i läroböcker på universitetet, men framför allt att de lärt sig att koncentrera makten i samhället så centralt det går där de själva ska formulera besvärjelser och konstruera regelverk som de liksom trollkonor i alla tider inbillat sig skulle ge dem makt över ödet.