Liksom så mycket annat försöker jag, efter bristande förmåga, begripa ukrainakriget så gott jag kan. (En kompis säger föraktfullt att man i Sverige för att räknas som expert bara behöver ha läst två artiklar i något ämne. I så fall kan du betrakta mig som expert på detta krig. Fattas bara en uniform med lagom mycket metalldekorationer.)

Två saker tror jag mig tidigt ha förstått om ukrainakriget trots mina klena förutsättningar. Dessa insikter uppenbarade sig ungefär vid årsdagen för det fullskaliga krigets (varför står det alltid det ”fullskaliga kriget”? se där något som mer belästa personer som kanske läst tre, till och med fyra artiklar i ämnet, skulle kunna svara på) utbrott (https://detgodasamhallet.com/2023/02/27/patrik-engellau-kissinger-har-nog-ratt/). Den första inblicken – sluta läsa här om du inte liksom jag har ett förhärdat sinnelag ty det är på grundval av misstankar som denna som en del sajter giftmarkerar mina texter – var att vår sida troligen, redan då, höll på att förlora kriget. (”Vår” betyder ungefär västs, Natos, USA:s, Sveriges, EU:s). Skälen var redan då desamma som ukrainarna nu, ytterligare ett år senare, med tilltagande desperation tutar i sina basuner, nämligen att ”vi” trots alla löften snålar på leveranserna så att Ukraina saknar inte bara manskap, vilket kanske inte kan skyllas på ”oss”, utan dessutom tjuvhåller på utlovat materiel såsom vapen, pansarskott och stridsfordon.

Jag blir själv förvånad över krigsretorikens stabilitet trots alla de förändringar som inträffar på själva slagfälten. Ackorden från förra året upprepas även om anslaget på strängarna skräller allt gällare, ukrainarna hotar att gå under om de inte får den hjälp de blivit lovade, ”vi” deklarerar vår sympati och hjälpsamhet men önskar att ukrainarna ville lägga av sitt tjat och hellre dö än tigga fler F – 16 och fler Gripen att levereras före midsommar.

Samtidigt försvagades lusten från ”vår” sida att ge Ukraina de resurser landet behövde för att ha en chans att med egna liv försvara ”vår” framtid som fria länder utanför något ryskt inflytande.

Den andra inblicken jag fick av att läsa den ett år gamla texten var att det redan då faktiskt fanns ett antal människor – Henry Kissinger, jag och säkert många till – som trots risken för kansellering argumenterade för det sista ”vår” sida önskade sig, nämligen seriösa fredsförhandlingar med fienden Putin. (Med ”seriösa” menas inte den sortens fredskonferens som nu planeras några veckor framåt i Schweiz där ett hundratal länder – men inte Ryssland! – ska dagtinga om ett slut på kriget mellan ”oss” och Ryssland. Kan man tänka sig en förhandling där en av de två avgörande kontrahenterna inte får vara med? Bloggosfären sjuder av harmsna kommentarer på temat att ”vår” sida måste ha gripits av desperation. Kanske finns det någon annan förklaring även om jag inte kan se den.)

Ett militärt avgörande till ”vår” fördel ligger tydligen inte i korten. Om kriget likväl ska fortsätta med ytterligare hundratusentals ukrainare och ryssar i liksäckar så kan enda skälet vara att ”vi” av prestigeskäl inte vill ge oss. ”Vi” har lovat allt och satsat allt, nåja, en hel del, inklusive de andras liv och sedan står vi där och kan inte ens ge upp eftersom det inte får heta att ”vi” fick stryk av Putin, något som kanske mest sannolikt leder just till att vi faktiskt får stryk av Putin eller att det hela övergår i kärnvapenkrig.

De militära och övriga maktetablissemangen i ”våra” länder har således försatt de chanser de en gång hade att nästan att det skulle märkas sticka svansen mellan benen och dra sig undan. De skulle inte kunna förhandla fram något eldupphör eftersom de genom sina löften och dåliga leveransförmåga troligen förlorat sin trovärdighet inför Putin och resten av världen.

Hur märkvärdigt det än kan förefalla kan jag, bland jordens alla tänkbara förhandlarkandidater, bara se en person som kanske fortfarande bär på sådan trovärdighet, nämligen Trump. Han bryr sig inte så mycket om Natos och Europas intressen vilket borde göra ryssarna mer samtalsbenägna. Han har inte lovat att till varje pris krossa Ryssland för att rädda varje land i ”vår” allians. Tvärtom har han sagt att dessa alliansländer får skylla sig själva om Putin kommer och tar dem för att de inte haft vett att bygga ett försvar. Till råga på allt har han rykte om sig att gilla kraftkarlar som han själv och Putin. Det är ingen dålig meritlista för uppdraget. Men han måste nog också lova att avbryta alla försök att inlemma det återstående fria Ukraina i Nato och EU. Finns det någon annan ledare i ”våra” länder som skulle kunna vara benägen till något sådant?