Under en tid har ett fåtal studenter och andra slagit upp tältläger vid flera lärosäten runt om i Sverige. Jag säger ett fåtal för att det är exakt vad det är. Men i medierna utmålas de propalestinska protesterna som vore de ett uttryck för en utbredd folkrörelse. Varför?

Det enkla svaret på den frågan är följande: Därför att de inte är ett uttryck för en folkrörelse.

Låter det krångligt? Det är det inte. Det är tvärtom hur enkelt som helst. Journalistkåren sätter nämligen en ära i att ständigt gå emot majoriteten av befolkningen. De har noll respekt för vanligt folk som jobbar, sköter sig och försöker få livet att gå runt. En liten, högljudd grupp av Hamasanhängare däremot – det går journalisterna igång på. Det får dem att känna sig viktiga och goda eftersom de tror att de med denna attityd värnar samhällets svaga.

Ju mer det rapporteras om ”studentprotesterna”, desto tydligare blir det därför att det rör sig om en pytteliten minoritet av befolkningen – så få människor att de egentligen inte borde få utrymme i medierna överhuvudtaget.

SVT har nästan dagligen rapporterat ”inifrån Palestinagård”, och låtit ockupanterna komma till tals. Några kritiska frågor har vi inte hört – inte heller några intervjuer med den överväldigande majoritet av landets studenter som aldrig skulle komma på tanken att slå läger på annans mark utan tillstånd.

Sådana studenter bryr sig inte journalistkåren om. De är för tråkiga och för skötsamma. Nej, palestinasjalar, aggressiva slagord och knutna nävar ska det vara.

Det här känner vi igen från tidigare i våras då Eurovision var på alla förstasidor. Hur många gånger läste du om ”Israels kontroversiella medverkan”? Jag vet, du tappade räkningen redan innan finalen gick av stapeln eftersom de samlade main stream-medierna gav de pro-palestinska aktivisterna tolkningsföreträde.

Men svenska folket gav Israel en 12:a. Majoriteten av medborgarna såg ingenting kontroversiellt alls i att ett land, som attackerats av en fientlig terrororganisation, medverkade.

Det säger en del om diskrepansen mellan medierna och folket och om hur viktigt det är för journalistkåren att ställa sig emot allmänheten. Om den breda allmänheten hade vurmat för Hamas så hade medierna vinklat sina nyheter och reportage till förmån för Israel, det kan du vara övertygad om.

Den här attityden hos journalistkåren går igen i alla sammanhang, när det gäller invandring, kriminalitet, klimatet. Brottslingar får oändligt mycket mer utrymme i medierna än offren någonsin får och när vanligt folk blir försenade till jobb och skola för att ett fåtal överprivilegierade klimataktivister – som uppenbarligen varken behöver jobba eller gå i skolan – limmar fast sig på vägar så utmålas aktivisterna närmast som hjältar.

Samma sjuka finns inom journalistkåren världen över, men ingenstans är den så tydlig som just i Sverige. Peter Wolodarskis agendajournalistik, i kombination med public service och dess rödgröna agenda, har förvandlat den svenska journalistkåren till en samling medborgarfientliga aktivister som tappat allt vett och sans.

Foto: Skärmdump SVT