Då och då blir man varse att vardagliga förhållanden, som man knappt noterat och i varje fall inte anat kunnat gömma några konfliktanledningar, i själva verket visar sig vara riktiga bakteriehärdar. Den senaste (tror jag) är konflikten om sverigedemokraternas (och kanske andra partiers) hemliga trollfabriker och tillika anonyma propaganda. Dagens Nyheter menar att en ny norm brutit ut som en ny sorts pest i Sveriges politiska liv enligt vilken partier kan dölja sina verkliga avsikter och därmed – enligt tidningens farhågor – förvilla alla människor om vad den allmänna opinionen egentligen tycker (och därmed, tycks anklagelsen vara, lura alla människor hur man måste tycka och rösta för att räknas som fullvärdig samhällsmedlem):

För två veckor sedan var det självklart att partier inte använder anonyma konton och sprider desinformation. Så är det inte längre. Hur påverkar det vårt offentliga samtal? Och vilken regel ger sig Sverigedemokraterna på härnäst? Det är frågor som Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna måste fundera på. För de kan försöka vända blad. Men de kan inte låtsas som att allt är som förut.

Även jag, som inte förrän för två veckor sedan upptäckte att detta problem kanske finns, har i någon mån tagit till mig DN:s uppmaning att för första gången fundera över saken. Dilemmat är att jag har svårt att ta till mig situationens allvar.

Jo, jag anar den allmänna opinionens överväldigande kraft. Om hela det demokratiska folket låter sig övertygas om att alla de andra demokratiska människorna tycker något särskilt, till exempel att vi ska ha högertrafik eller gå med i euron, så kan det kännas skämmigt att gå där och veta att man själv är det enda undantaget i ett så dånande konsensus. Man kanske tubbar sig själv att tycka som alla andra för att få ro i sin själ. Det är väl detta DN bekymrar sig för. Bättre då, säger sig nog ledarredaktionen, utsätta politikerna för åsiktskontroll i syfte att säkerställa att de verkligen tycker som de säger så att de inte förför oskyldiga människor att tycka saker som dessa inte menar.

Men betänk konsekvenserna. Det skulle antagligen behövas en rejäl uppryckning av Myndigheten för psykologiskt försvar i syfte dels att kontrollera partiernas ärlighet och dels, ännu svårare, att säkerställa att alla tänkbara samhällsuppfattningar fick sitt särskilda politiska näste utpekat. Annars skulle det simma runt en massa osammanhängande åsikter utan tillförlitlig förankring i den allmänna opinionen och därmed utan chans på mandat. Om ledarredaktionen förresten fick som den ville skulle man nog vara tvungen att utesluta länder med personval (där ingen behöver anpassa sig till ett föreskrivet konsensus) såsom USA och Storbritannien från kretsen av väluppfostrat demokratiska stater.

En särskilt knivig fråga där Sverige inte heller satt ned foten och bestämt vilken bruttolista på politiska uppfattningar som ska finnas och sedan fördelat dessa på partier gäller Ukrainakriget. Om västmakterna eller Ryssland är på väg att vinna är just nu lika oklart som det för två veckor sedan var om den arabiska LVU-kampanjen var äkta vara eller en sverigedemokratisk konspiration. Men det känns som om den allmänna meningen i väst är att Ukraina inte kommer att klara sig utan mer västligt stöd, fler artilleripjäser (så att ukrainarna liksom ryssarna kan skjuta tio om dagen i stället för bara en), rätt att använda västvapen på ryskt territorium, något som Italien lär ha kallat ”ett förspel till tredje världskriget”, och – ett nu allt oftare framfört krav som möjligen pekar på desperation – att natotrupp ska sättas in direkt mot ryska soldater.

Här är en ödesfråga som får dagens svenska trollfabrikskonflikt att framstå som ett sandlådegräl. Ska Sverige skicka trupp att slåss med ryssar? Jag trodde inte tanken gick att tänka förrän jag såg att några liberaler och centerpartisten Emma Wiesner anser att Sverige borde göra ”allt” för att hjälpa Ukraina inklusive skicka soldater. För mig låter det som att utrotningshotade svenska partier är redo att göra ”allt” för att väcka uppmärksamhet och hålla sig kvar i det svenska parlamentet om det så ska krävas att svenska ungdomar skickas i krig. Centerpartiets cynism är oslagbar:

Centerpartiet ser ut att bli ett av de partier som tappar flest väljare i förhållande till sin storlek i EU-valet… Fokus måste läggas mer på Emma Wiesner… Emma Wiesner ser opinionsläget som ”en utmaning”.

– Men som politiker får man inte vara rädd för utmaningar, utan jag ser fram emot den här valrörelsen och att få prata ännu mer om vår politik.