Det är svårt att med någon tillförsikt skapa sig en övertygelse i politiska frågor där man inte fötts in i ett ställningstagande och sedan stannat där som till exempel att barn som förut växte upp i socialdemokratiska familjer ofta fortsatte som någon sorts vänstersympatisörer (och vice versa).

Det svåra verkar vara att orientera sig och skaffa sig en uppfattning i konflikter utan av andra människor på förhand utmejslade och utprovade förebildliga hållningar. I oktober förra året genomförde Hamas en terrorattack eller en serie terrorattacker mot judar i Gaza. Vad skulle världen tycka om det om man med världen menar de grupper som inte sedan länge fötts in i ett ställningstagande och därför behövde treva sig fram till en åsikt? Var det judarna eller palestinierna som hade rätt i Gaza-konflikten?

Jag antog att den nya, än så länge tämligen obestämda internationella opinion som då bildades skulle lägga sina sympatier hos judarna; det var trots allt de som utsatts för en väl förberedd mordvåg och fortsättningsvis bekrigades med den kanske mest avskyvärda krigsteknik om som människan tänkt ut, nämligen systemet med mänskliga sköldar där Hamas placerade sina egna civila i utsatta positioner och sedan plockade hem internationella poäng när de professionella judiska trupperna anställde massmord på muslimer som ställts i vägen för judiska vapen just för att väcka judehatet. På någon månad ändrade sig den internationella opinionen, se demonstranterna på amerikanska universitet, och en ny fientlighet mot judar spred sig som är så vildsint att judar knappt får sjunga på en musiktävling i Malmö.

Här finns ingen uppenbart skyldig och ingen tydligt oskyldig sida. För mig är det ett existentiellt och ett demokratiskt problem att inte veta vad jag tycker. Kanske borde jag nöja mig med att rycka på axlarna och strunta i att skaffa mig opinioner eftersom ingen i alla fall tänker bry sig om vad jag tycker. Ändå känns det fattigt att inte kunna presentera något slags artikulerad attityd i frågan.

År 1948 inrättades staten Israel som tidigare kallats Palestina och bebotts sedan tusentals år av muslimer och på senare tid kontrollerats av det erfaret imperialistiska Storbritannien som behövde en lösning för det judiska folket som särskilt under världskriget utsatts för särskilda vidrigheter och därför, beslöt Storbritannien, skulle få jordplätten Israel som kompensation. I praktiken, kan man säga, innebar detta att Storbritannien, som inte hade någon äganderätt, gav bort muslimernas land till judarna som inte heller hade någon äganderätt.

Områdets historia har sedan dess bestått dels av en serie krig enligt principen att dödandet pågår tills parterna är för trötta för att fortsätta, lägger ned stridigheterna, rustar upp sin krigsmakt och sedan upprepar samma process; dels av en snabb ekonomisk utveckling som helt och hållet letts av judarna. (”Vi har fått öknen att blomstra”, som den israeliska propagandan så riktigt framhållit.)

Dessutom har Israels politiska historia bestått av ständigt misslyckade av Västerlandet drivna försök att inrätta en fredlig ordning där judar och palestinier gemensamt styr landet i en tvåstatslösning. Sedan några år har den typen av för det mesta amerikanska initiativ till problemlösning förlorat sin trovärdighet. Judarna har därför bestämt att på egen hand och kraft av sin teknologiska och organisatoriska överlägsenhet i strid krossa Hamas ledarskap i hopp om att fredligare förhållanden ska kunna inrättas när palestinierna får vika sig och det storskaliga dödandet från israelernas sida kan trappas ned.

Jag tror, fastän jag knappt törs säga det, att detta vore den bästa lösningen. Den är lätt för mig att förorda med tanke på att jag själv inte (vad jag vet) tar några risker. Men till skillnad från den vanliga ordningen med korta, småskaliga krig och ständiga diplomatiska fredstrevare som antagligen inte är allvarligt menade kan det lössläppta israeliska våldet troligen fungera. Om inte USA, som räds den nya judefientliga internationella opinionen, sticker käppar i hjulet för de israeliska strategerna för att själv inte få kritik.

Den judiska religionen är intellektuell och dyster. (Läs Ordspråksboken om du inte tror mig.) ”Man gör en plan, den går om intet” är ett gammalt judiskt ordspråk som här kan tillämpas. ”Allting slutar alltid med att vi judar får skulden” säger min judiske vän. ”För vadå?” frågar jag. ”För allting”, svarar han, ”om antisemitismen inte fanns skulle man behöva uppfinna den.”