De senast dagarna har Sverige plågats av en storm ett vattenglas som troligen inte är någon storm eller ens ett vattenglas. Det handlar alltså om trollfabriksstriden inom den svenska regeringen. ”Den svenska regeringen består av 3 + 1 = 4 så kallade borgerliga partier”, förklarar jag för min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. ”Man hade antagit att de före valet skulle ha samlats för att enas om en fyraårig uppryckningspolitik för Sverige.”

”Gjorde de inte det?”, frågade lärarinna som inte kunde ana hur komplicerad den frågan är. ”Jo, på sätt och vis gjorde de det”, sa jag, ”men på sätt och vis inte alls. Motsättningen mellan de tre partierna och det ensamma har en annan karaktär än vi vanligtvis räknar med.”

”Jaha, och vad betyder det?” frågade Riobon.

”Det betyder till exempel att man pratar och låtsas att man kommit överens men i själva verket är som hund och katt. Det kallas att det råder en antagonistisk motsättning vilket inget parti har begripit förrän verkligheten inträder i pjäsen och de tre partierna upptäcker att de visserligen ogillar varandra men verkligen hatar det ensamstående partiet hur mycket de än låtsas att de kommit överens – och vice versa, förstås. Mellan de tre partierna råder därför en icke-antagonistisk motsättning. De sticker helst inte knivar i varandra utan har upptäckt att de i egenskap av politiker tillhöriga så kallade respektabla partier har det mesta gemensamt även om deras uppfattningar kan skilja sig åt i struntfrågor.”

Kort sagt är trepartisterna oeniga på varenda punkt utom att de inte tål det ensamstående partiet och vice versa.

”Men ändå tror den svenska debatten att det finns något grundläggande som förbinder de tre med det ensamma partiet, eller hur? ,” säger språklärarinnan. ”Den allmänna meningen i Sverige, om jag fattat rätt, är ju att den viktigaste politiska konflikten går mellan så kallade borgerliga och så kallade socialistiska partier, till exempel mellan moderater och socialdemokrater. Men vart har den motsättningen, som inte längre verkar så avgörande, tagit vägen i det här scenariot?”.

Hon är smartare än man tror, tänker jag, och säger: ”Den gamla huvudmotsättningen gav en korrekt bild av den svenska politikens konflikter från trettiotalet till åttiotalet eller däromkring.”

”Men är det inget av partierna som har en känsla av att deras viktigaste uppgift inte är att sköta sina interna käbbel utan i stället att få Sverige att fungera väl?”

”Det är tveksamt.” svarar jag. För 100 år sedan visst de vid det laget ganska nyskapade partierna vilka grupper i det civila samhället de representerade. Till exempel representerade socialdemokraterna arbetarklassen och bondeförbundet den talrika skaran bönder. Men nu har de där en gång så starka bindningarna lossnat. Själv vet jag inte vilket parti som representerar mig och om man frågar partisterna vems talan de för så har de inte tydliga svar.”

”Men hur kan det komma sig?”, säger portugisiskafröken förvånat.

”Därför att de bara representerar sig själva, såklart”, svara jag.” Att sätta ihop en regering handlar om att sno ihop så många mandat som möjligt utan att behöva ge sig in i förhandling med de andra partierna som också bara representerar sig själva.”

Etablissemangspartierna, det vill säga bruttolistan minus det ensamma partiet, borde vid det här laget ana en panik som kryper närmare. Det ensamma partiet hade begått ett av de största etikettsbrott som kan tänkas i Sverige. De hade anlagt en trollfabrik, vilket var en till nyligen helt legitim syssla för ett parti som med utgångspunkt för en sådan tankesmedja försökte hitta på metoder, även lögner om det behövdes, för att trakassera sina motståndare. Kunde de där ansträngningarna inte göra någon nytta för det parti som med sin fabrik försökte djävlas med kollegorna? Tveksamt, om du frågar mig, ty som konsument av förolämpningarna kan jag inte riktigt skilja på dem som går åt ena hållet och dem som är tänkta att slå tillbaka.

Denna uppfattning låter sig i någon mån bevisas genom de opinionsundersökningar som genomförts i anslutning stormarna i vattenglasen: det ensamma partiet har vunnit 0,2 procent, de borgerliga partierna har förlorat 0,9 procent medan de så kallade vänsterpartierna, det vill säga återstående partier, som i stort sett hållit tyst, har fått stå för resten.

Det kanske mest besynnerliga är att vi som tillhör allmänheten och alltså inte figurerar på trollfabrikens listor inte kan ta del av de förolämpningar och påstådda lustigheter som trollfabriken sprider. Bortkastade förnärmelser, kort sagt. Jo, jag såg ett lustigt filminslag där en tecknad glassbil körde genom ett förstadsområde men fått den fula musiken utbytt mot klassiskt böneutrop från minaret.