Om någon annan än jag själv hade berättat den här historien för en sådan som jag – notoriskt klentrogen i fråga om påstått garanterat sanna försäkringar från vanliga mediakanaler – så hade jag nog, min skepsis till trots, undrat om inte Jesus, när allt kom omkring, hade väckt många döda till livet, du vet Lasarus och Jairos dotter, och i vilket fall som helst förvandlat vatten till vin vid bröllopet i Kana.

Du har hört talas om bedragare som ringer till en mormor och låtsas vara en äkta dotterdotter som tyvärr har blivit blåst på 80 000 kronor och behöver pengarna på studs, mormor, du fattar va? Mormor blir själaglad för kontakten eftersom dotterdottern inte hört av sig på flera år. Och lite konstigt är det väl att dotterdottern numera bryter på Rinkebysvenska, men mormor har glömt att sätta nya batterier i hörapparaten så det är kanske inte så konstigt.

Som du förstår kan något likartat inte hända mig, den välkände skeptikern. Lik förbannat får jag en månadsfaktura från Tele2, det välrenommerade telefonbolaget med vilket jag av något obegripligt misstag ingått ett företagsabonnemang.

Nu ska du höra. Enligt fakturan har jag en skuld på 3 890 kronor till Tele2 för ett antal timmars samtal, antagligen på dari eller pashtu, med en abonnent i Afghanistan. Detta är så absurt att jag inte ens orkar bli upprörd. Till och med Lasse på Tele2 tycket det hela verkar skumt och lovar att ”rätta till misstaget”. Det går några dagar och sedan återvänder Lasses kollega Fredrik i samma ärende. Han ger lugnande besked. Allt är undersökt och rätt hanterat av telebolaget så jag kan tryggt betala 3 890 kronor.

Plötsligt inser jag att Fredrik menar allvar. Han tror att min orosanmälan handlade om att ett administrativt fel blivit begånget och att ett samtal mellan Stockholm och Afghanistan där jag var ena parten faktiskt ägt rum. ”Du menar att jag skulle ha suttit i fyra timmar och pladdrat på pashtu”, säger jag ironiskt. ”Eller på hazaragi eller balochiska!” Min röst dryper av hån.

Till och med Fredrik undrar om detta kunde vara rätt så han lovar att återkomma vilket bara tar några dagar. Han andas ut när vi får kontakt. ”Det är faktiskt ett korrekt samtal som du har ringt”, säger han full av självförtroende.

”Men hur i helvete”, säger jag som inte ens kan säga ”god morgon” eller ”tack” på pamiriska och vid det här laget börjar bli både arg och nervös. Bolaget vill uppenbarligen klämma mig på 3 890 kronor för ett samtal  som aldrig ägt rum.

”Våra tekniker ser tydligt att samtalet ägt rum”, säger Fredrik. ”Du måste ha slagit landskoden till Afghanistan och sedan ett lokalt nummer. Det är bara det att lokalnumret finns även i Sverige. Sedan satt du och talade i fyra timmar med någon i Hässleholm eller så”. ”På dari, alltså? frågade jag. ”Du kanske hade lagt ifrån dig luren när du märkte språkproblemen”, sa Fredrik hjälpsamt. ”Och sedan glömde jag bort samtalet” föreslog jag. ”Precis”, sa Fredrik tacksamt, ”vem som helst kan glömma bort en avlagd lur, det är verkligen lätt hänt.”

”Dra åt helvete”, sa jag och efter det fick jag ingen mer kontakt med Fredrik. Däremot ringde Lasse som verkade ha mer dåligt samvete. ”Vi har bestämt att bjuda dig på halva avgiften,” sa Lasse. ”Men jag har ju inte ringt”, sa jag. ”Det har du visst det,” sa Lasse myndigt. Vi har alla maskinerna och bevisen. Du har inte en chans.”

Jag insåg att han hade rätt. Jag var hjälplöst fast i bolagets klor. ”Om du rabatterar två tredjedelar och jag betalar 1 300 kronor så är saken ur världen”, sa jag. Lasse högg direkt på erbjudandet.

Vad skulle du ha gjort när en av samhällets stöttepelare försöker blåsa dig på ett antal tusenlappar och du inser att du är räddningslös? Det här kan inte hända i Sverige, tänkte jag. Men det kan det.