Den som ger sig i kast med filosofin, särskilt den del som handlar om samhällenas organisation, får räkna med att bli besviken ty här finns inga fasta regler och allmänt acceptera sanningar som håller över tiden. Till exempel är jag själv bekymrad över begreppet ”illiberal demokrati” och bekymrad betyder här inte nödvändigtvis att jag skulle ligga sömnlös över företeelsens existens utan bara – inte så bara! – att jag inte vet hur den illiberala demokratin är konstruerad.

Jag är inte ens säker på att en av de kanske mest övertygade anhängare av idén, Viktor Orbán, är alldeles säker på vad ha menar. Framför allt misstänker jag att idéns och därmed Orbáns och Ungerns fiender, det vill säga de brysselbaserade byråkratiska intressen som vill sparka ut Ungern ur EU eller åtminstone beröva landet en stor del av dess bidrag, skulle ha svårt att formulera ett övertygande tiominuters föredrag om varför den illiberala demokratin kanske är precis så förkastlig som de påstår. Försök själv så ska du få se.

Underligt vore det väl annars kan man säga om att liberalismen, denna månghundraåriga och ofta oigenkännliga filosofiska riktning, över tiden antar en ständigt anpasslig skepnad. En del är förstås mer stabilt, kanske särskilt begreppet demokrati, alltså att för det mesta utvalda delar av en befolkning då och då enligt ett mellan samhällena osammanhängande regelverk ska har rätt att utse sina styresmän.

Jag har med barnslig entusiasm men utan framgång försökt att hitta något enhetligt, i bästa fall internationellt mönster över hur denna process bör gå till. Ska det vara enmansvalkretsar eller listval eller någon blandad ordning enligt modernaste svensk konvention? På dussintals punkter finns det tjogtals med alternativ så varför skulle det finnas någon ordning?

Alla vi som önskat oss en Occams rakkniv i julklapp men aldrig fått någon må ursäktas vår besvikelse ty om vi haft en och tvingats välja den enklaste förklaringen till demokratin (inklusive de liberala eller illiberala inslagen) hade nog, om vi inte orkat hänga med hela vägen tillbaka till Magna Charta – när de engelska pärerna blivit tillräckligt uppretade över kung Johns roffande bland adelns egendomar för att helt demokratiskt och utan respekt för formalia helt enkelt sparkade ut fanskapet och styrde landet på egen hand – hämtat vår inspiration från 1600-talets engelska inbördeskrig, där i stort sett samma laguppställning – monarkin mot de rika borgarna – formerade sig till en ny kraftmätning med samma resultat som på 1200-talet, det vill säga att borgarna, whigs, vann.

Ej heller på 1600-talet brydde man sig om formalia. På slagfältet liksom i de filosofiska salongerna handlade det bara om att kväsa motståndaren. Eftersom laguppställningen såg olika ut i olika länder kunde hela begreppet demokrati respektive liberalism se ut och betyda lite vad man ville. Sedan jag kommit fram till att den oordningen med avsevärd framgång regerat sedan Magna Charta kan jag inte ta brysselbyråkraterna på riktigt allvar när de vill bestraffa en sådan som Orbán för att han brutit mot några av petitesserna i brysselbornas regelverk som verkar så obetydliga att de är svåra att få syn på ens med starka linser.

På 1600-talet handlade den liberalism som whigs försvarade mot monarkin (som vanligt när en borgarklass är tillräckligt uppretad för att ta till vapnen) om sådant som äganderätt, yttrandefrihet, näringsfrihet och allt som gjorde det lättare för dem att tjäna pengar och svårare för kungen att konfiskera vinsterna. De tolkningar av demokratin och liberalismen som ställer Orbán och brysselbyråkraterna mot varandra är emellertid inte dessa förhållanden, vilket kanske hade gått att begripa, utan frågor som fått 1600-talsintressenterna att bilda en gemensam front och uppmuntrat bödlarna att slipa svärden, nämligen idéer som handlade om hoten mot den europeiska gemenskapens överlevnad, till exempel försvaret för kristenheten och den djärva tesen om att det finns två – och bara två – kön, en gammal idé på vilken vårt samhälle – och dit räknar jag i detta fall även Ungern – vilar.