När ett nidingsdåd som det i Skärholmen för några dagar sedan inträffar, då den trettionioårige pappan Mikael Janicki (bilden) inför den tolvårige sonen blev så illa skjuten av gängkriminella barn att han strax avled av skadorna, reagerar det officiella Sverige på ett inövat sätt. Det handlar om att snabbt och övertygande manifestera sorg och deltagande, till exempel att partiledarna, i varje fall om de befinner sig i Stockholmstrakten, släpper vad de har för händer och låter sig transporteras till mordplatsen för att under lämplig tid delta i den allmänna sorgsenheten bland de representanter för allmänheten och de lokalboende som hunnit fram för att tända ljus och medverka i sorgearbetet.

Ibland presenteras idéer om lämpliga framtida förbättringsåtgärder redan på detta tidiga stadium. Det kan vara att invandrarungdomar ska tvingas lämna sina nästan helsegregerade skolor och få ny plats i skolor och klasser där det bara finns Sverigefödda barn. En mer radikal variant är att hela boendekvarter som domineras av invandrare ska rivas. Sådana storslagna idéer blir det inget av eftersom de kostar för mycket att förverkliga och dessutom tar tid att sätta i verket. Det vid varje tillfälle mest aktuella mordet har i alla fall upplösts i glömska när nästa grova våldshandling pockar på samhällets uppmärksamhet.

Polismästare Carin Götblad har en egen ”att göra”-lista med angelägna men knappast ombesörjda åtgärder mot i första hand ungdomsbrottsligheten men även annan sorts kriminalitet. Hon menar enligt Dagens Nyheter ett en ny ”folkrörelse mot våldet” är viktigare än någonsin. Det är nu ”dags att stänga av tv:n och ta tag i saker”. ”Alla kan göra något för att motverka våldet och bidra till inkludering”, är hennes budskap.

Vem det är som ska ta tag i sakerna och bidra till inkluderingen är oklart. Jo, några ska tränas i ”empati och moral” vilket troligen gäller de kriminella barnen, inte poliskåren: ”Moralen kommer inte uppifrån, den måste komma från människorna själva.” Götblad tror därför på ”civila krafter underifrån. Att vanliga människor engagerar sig”.

Men riktigt säkert tror hon inte på detta allmänna engagemang ”ty vi har beväpnade ungdomar som är farliga. Jag skulle önska att jag inte behövde säga det, men efter det här behöver vi säga det”.

Själv tror jag inte så mycket på vad polismästare Carin Götblad kan göra mot brottsligheten om man jämför med ett annat intresse, nämligen den döde Mikael som genom att tala förnuft med sina blivande mördare åtminstone försökte engagera sig i den folkrörelse mot våldet som Götblad efterlyste innan hon kom på att det kunde vara farligt. Mikaels svåger Elias redovisade i Dagens Nyheter sina synpunkter på åtgärder mot buset: ”Ta in militär, varenda jävla polis, skaka om varenda unge och se om det ramlar ut ett vapen.”

Här ser vi olika filosofier avseende brottsbekämpningen presenterade, Carins kvinnliga, mer omhuldade och Elias mer beslutsamma, modiga och hårdföra. Elias skulle nog tänka mer på att ge buset en smäll på käften än en kurs i empati. Det är inte omöjligt att Mikael fortfarande hade varit i livet om han och Elias fått tillfälle att skrämma och kanske piska upp ungjävlarna.  

Det är också möjligt att Mikael hade blivit skälld för blattehatare och nasse för sitt iniativ att på eget bevåg försöka göra en nyttig gärning och därmed lägga sig i ordningsmaktens och socialens uppgifter.