För några dagar sedan publicerade ledarskribenten Erik Helmerson en (låst och ganska elak men angelägen) artikel om Folklistan där han bland annat jämställer listans valda ombud med ett antal oregerliga rättshaverister i en bostadsrättsförening.

Jag har inte sett någon annan göra Helmerssons viktiga poäng (som han i och för sig inte presenterade särskilt tydligt). Därför ska jag försöka förklara att vi här står inför demokratins fundamenta som förtjänar mycket mer praktisk och teoretisk uppmärksamhet än frågan brukar få (utom såklart av mig och ett dussintal andra personer för tjugofem år sedan i skriften Personvalsparti.

Partiledaren Jan Emanuel har kanske inte tänkt så detaljerat på hur det ska fungera i det parti han ser framför sig. Han har bara entusiastiskt föreställt sig en grupp självständiga frifräsare: ”Vem som helst får stå på listan. Vi vill att människor som kommer med driver sina egna frågor. Vi vill inte ha partipiskan.”

Det är lätt att föreställa sig vad slags folk Jan Emanuel vill ha med sig. Självständiga, beslutsamma, djärva, dugliga människor, företagarsjälar, ungefär som han själv kan man tänka. Det är bra folk som löser problem för andra. Jan Emanuel själv har drivit igång ett antal vårdinrättningar inom välfärden som antagligen fungerar alldeles utmärkt och dessutom ger Jan Emanuel en rejäl och välförtjänt profit.

Så kunde man önska att partiet Folklistan skulle fungera. Men tänk om partiet är ett partivalsparti och Jan Emanuel och de andra kandiderande politikerna endast är sådana som placerats på en partilista över personer som partiledningen kan tänka sig att ställa ut som valbara partirepresentanter enligt den i Sverige etablerade ordningen? I så fall kan inte Jan Emanuel vara så säker att hamna på valbar plats, det vet alla Jan Emanuel-typer som kan charma vilka väljare som helst men motarbetas av sina partivänner som till slut sparkar ut dem ”för att de tror att de är någon sorts envåldshärskare och redan tänkt ut allt till det bästa”. Kommer du ihåg när Pehr Gyllenhammar, under tio år Sveriges mest beundrade man, skulle gripa taget i Folkpartiet och rycka upp verksamheten? Det tog en ända med förskräckelse och Pehr G fick sticka svansen mellan benen.

Hade emellertid Folklistan varit en sådan personvalslista som Jan Emanuel och många andra föreställer sig så hade partiportalen stått öppen för alla som ville formulera sitt eget program och presentera det för väljarna och orkar bygga och finansiera sin egen apparat av stödpolitiker så som det går det i Storbritannien och i USA där alla val är personval.

Skillnaden mellan partivalspartier och personvalspartier är att de förra har något som de senare i stort sett saknar, nämligen en mäktig partiapparat med avsevärd makt. Till exempel kan de med krav på lydnad tala om för sina partivalda riksdagskandidater hur de ska ställa sig i en kommande omröstning. Om de inte lyder vet de att de till nästa val inte hamnar på valbar plats på partilistan vilket de också vet troligen betyder slutet på deras karriär som politiker. Det är tryggare att vara en näst intill anställd partivalskandidat än en företagartyp med eget ansvar för sina intäkter och sina röster.

Helmerson säger att han ”ger Sara Skyttedal tre månader i detta färgstarka gäng. Och Folklistan ett år”. Det kan vara en rimlig bedömning. Men den som vill ge listan mer praktisk hjälp skulle hålla en demokratikurs om skillnaderna mellan parti- och personval för alla partiets intressenter.