Lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall

Förr tiden, det vill säga innan staten år 1972 äntligen gjorde slag i saken genom att formulera tydliga regler för hur människors könstillhörighet ska kunna fastställas på ett hållbart sätt, så var det mycket människan inte kunde förstå. Från och med detta år började emellertid dittills oanad ordning och reda att bringas över hela könsfrågan exempelvis genom att individernas könstillhörighet och därmed könsidentitet kom att slutligt fastställas genom registreringar och ändringar i folkbokföringen i enlighet med ett väl genomtänkt system.

Tro för all del inte att det statliga ordningsskapandet över en tidigare tämligen spontanistisk för att inte säga anarkistisk ordning där individens könstillhörighet definierades på en höft utan att experter – det fåtal som fanns – över huvud taget kom att konsulteras vid beslutsfattandet om individens kön.

Så kunde man ju inte ha det. Risken att en individ tilldelades fel eller olämpliga – ja, gradvis upptäckte man att individer kunde ha åtskilliga olika kön, ej sällan samtidigt – framstod så småningom som överhängande. Steg för steg bestämdes att staten inte kunde ta en sådan situation på sitt ansvar. Snart hade riksdagsledamöterna utarbetat en lag med ett antal paragrafer som styrde beslut avseende könstillhörigheten hos individer som i varje fall tillfälligt tröttnat på sitt slumpartat tilldelade kön och ville ”pröva på” något nytt.

Lagen hade två paragrafer. Enligt den första skulle en könsbytesansökande försäkra att ansökan var på allvar. Staten ville inte ha några okynnesansökningar som på kul och för att djävlas med Socialstyrelsen knåpats ihop av några fulla småtjejer en lördagskväll. Enligt den andra paragrafen, som är ännu svårare att förstå, fick den ansökande inte vara behäftad med någon abnormitet som inte var kompatibel med den just den felfunktion som en ansökande så småningom ville ha installerad.

Men tillkomsten av den nya lagen skapade, vid en sammantagen bedömning, oerhörda problem på grund av den nya komplexitet som uppstod genom att det nu fanns två av staten knäsatta och gillade metoder för könsbyten som kunde förvirra en juridiskt ovan människa. Dels kunde man byta kön genom att fylla i rätt formulär (”blankettmetoden”), dels kunde ärendet genomföras kirurgiskt (”lansettmetoden”). Sammantaget blev detta synnerligen komplicerat, särskilt för de riksdagspersoner och annat framstående folk som sedan barndomen lärt sig en numera eventuellt obsolet tumregel om hur könstillhörighet kan fastställas, nämligen med hjälp av det uråldriga tricket att dra ned underbyxorna och titta efter.

BILD: Hermafroditos var i den grekiska mytologin son till Hermes och Afrodite. Italiensk freskomålning från tiden mellan år 1 och 50 e.Kr.