Paulina Neuding, ledarskribent på Svenska Dagbladet, är en av dem som under decennier ihärdigast beskrivit svenskarnas rasistiska tendenser. Rasistiska? Vet vi inte genom mängder av undersökningar att svenskarna är mer toleranta än nästan alla andra och att den rasism som förekommer i nationen nästan uteslutande gror i grupper av invandrare och riktas mot svenskar?

Jo, det vet vi och ändå hävdar jag att svenskarna är rasister på ett omvänt och kanske otippat sätt. Den svenska rasismen mot invandrare uppträder som spontan nedlåtenhet. Invandrarna, framför allt de manliga ungdomarna, får sina kickar av att hota, skrämma och förnedra svennarna som inte törs vidta motåtgärder, till exempel i form av någon sorts våld. Svenskar använder inte våld. En del invandrare gör det. Det beror på att de är ett ouppfostrat patrask av vilket man inte kan vänta sig något civiliserat beteende – fast knappt någon svensk skulle erkänna sina känslor på den punkten; det är på det viset vi är, och blir alltmer, förprogrammerade med en virulent form av rasism.

Man kan helt enkelt inte vänta sig normal ansvarskänsla bland invandrare. Domstolarna bestraffar dem inte ens för hatbrott enligt det regelverk som gäller för svenskar. Den dolda svenska attityden är att man inte kan begära bättre av de invandrade. Det är som att släppa in en björn i sitt hus. Det finns ingen annan lösning än beväpnade vakter.

Men i början av april skärper Neuding tonen och förklarar att ”hatet mot svenskar måste stoppas”. Det är ett annat ljud i den skällan än vad samhällsdebatten hittills kunnat tåla. ”Hatet mot svenskar måste granskas och kartläggas”, skriver Neuding. ”Det behöver mötas av rättsväsendet på samma sätt som hat mot andra folkgrupper.” Hon menar att det svenska rättsväsendet har slarvat på den här punkten: Det är med det ”som med så mycket annat.”

Mitt problem är inte att jag inte skulle sympatisera med Neudings ambitioner. Tvärtom har hon mitt fulla stöd. Men hur går man rent praktiskt tillväga om man vill stoppa ett gäng invandrade tonåringar som förklarar att de ”krigar mot svenskarna” och vill ”knulla Sveriges mamma”? Det är svårt att föreställa sig att de traditionella, sällan tillämpade, straffen skulle fungera. Böter, ungdomsvård, samhällstjänst? De ouppfostrade ungdomarna skulle bara skratta och Sverige bli till ett ännu större åtlöje än tidigare.

Då slog det mig att man förr i tiden utdömde straff vars roll var att sprida skam och vanära över den skyldige och få vederbörande att skämmas inte minst inför kamraterna. När skammen slår till har den en väldig kraft. Tänk dig att tvingas sitta i stocken inför allt folket med benen fastlåsta medan församlingen vandrade förbi in i och ut ur kyrkan och kastade föraktfulla glåpord till den fångne.

Det är förstås tveksamt om denna sorts kollektiva civilsamhällesbestraffning, trots vedergällningens relativa mildhet, skulle kunna tillämpas i våra dagar även om jag tycker det vore praktiskt. Straffet skulle kanske räknas som kroppsaga och därmed vara verboten, streng verboten. Men det vore ju inte plågsamt om än skämmigt. Jag vet inte om vår tid över huvud taget skulle kunna leva med denna sorts vedergällning.

Fast den tidens folk hade sedan barnsben fått lära sig att stå ut med skonsamma skamstraff. Se barnet längst bort i salen med en strut på huvudet.