När jag var barn på 1960-talet följde migrationspolitiken ett par enkla principer. Budskapet vi sände till unga män som växt upp i ett krigsskadat Europa, var i korthet följande:

”Om du flyttar till Sverige och jobbar några år på SKF, kommer du att kunna bygga en medelklassvilla, köpa en Volvo och sätta dina barn på universitetet.”

Att arbetet var inträdesbiljetten till folkhemmet var en självklarhet. Fick man inte det där jobbet på SKF, fanns ju ingen anledning att bo just i Sverige. Fattig kunde man lika gärna vara hemma i Jugoslavien.

50 år senare är det åter igen fråga om unga män från nyligen krigsdrabbade länder. Den här gången utanför Europa. Men nu är budskapet som når dem ett helt annat:

”Om du åker till Sverige och definierar dig som flykting, har du rätt att kräva allt som du och dina anhöriga behöver. Du kan ytterligare förbättra dina villkor genom att konsekvent anklaga Sverige och svenskarna för rasism.”

Mellan de här två punkterna ligger 1970-talet. En tid då många politiker bytte fokus, från administration av kungariket Sverige till idealism i mänsklighetens tjänst. Att det skedde just då var nog ingen slump.

70-talets politiker var tillräckligt gamla för att ha upplevt den svenska folkskolan, med kristendomen som kärnämne. Till och med jag som började lågstadiet 1964 hann bli spränglärd i kristendom. De tio budorden, bergspredikan och syndernas förlåtelse satt lika djupt i ryggmärgen som multiplikationstabellen. Även sedan jag i tidens anda slutat tro på Gud.

70-talets politiker var också tillräckligt unga för att ta intryck av vänstervågen vid universiteten. Visserligen lärde marxismen att religion var opium för folket, men ändå lyckades 68-orna inlemma en hel del av den kristna etiken. Hatet mot kapitalismen var inte tillräckligt starkt för att sluta leden. Man behövde också appellera till ”viljan att vara god”. Kanske även till en djupt känd (om än omedveten) ”längtan efter förlåtelse”.

Denna korsbefruktning av två helt olika sorters idealism, fick ödesdigra konsekvenser. Till att börja med krattade det manegen för införandet av mångkultur 1975. Sedan följde 40 år av humanitärt stormaktsbygge ända fram till flyktingkrisen 2015, då kulissen rämnade och Åsa Romson grät i direktsändning. Svenska folket försattes i ett chocktillstånd, som vi ännu knappt hämtat oss från.

På 80-talet besökte jag Latinamerika, där kopplingen socialism/ kristendom var tydligare än i Sverige. Det kallades befrielseteologi och namnet på allas läppar var den brasilianske pedagogen och kristne marxisten Paulo Freire. Enligt Freires lärjungar var Jesus en solklar socialist, som om han hade fötts idag skulle gått i spetsen för folkets befrielse. Genom att överge den från ”sovjettiden” påbjudna ateismen, lyckades man skapa en vänster med vänligt ansikte. Föga överraskande fick Paolo Freire många supportrar i Sverige och hans bok ”De förtrycktas pedagogik” lär ha spelat en nyckelroll för 70-talets skolreformer.

Jesus själv verkar dock ha varit måttligt intresserad av politik. Vilket visas på flera ställen i Bibeln. Istället för att fördöma den romerska ockupationen, säger han till Pilatus: ”Mitt rike är icke av denna världen” (Joh 18:36). På frågan om det är rätt att betala skatt till romarna, svarar han fariséerna: ”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör” (Mark 12:17)

Till skillnad från socialisterna ville Jesus förändra varje individ i hjärtat och göra denne personligt ansvarig inför Gud. Socialisterna vill förändra människor ”i flock” och det där med ansvaret kommer i andra hand.

Ett Jesus-citat som ofta använts i debatten om generös flyktingpolitik är kärleksbudet från Bergspredikan (Luk 10:27). ”Du skall älska… din nästa såsom dig själv”.

Jesus tänkte antagligen att när vi personligen står inför en annan människa, ska vi bemöta denne som vi själva vill bli bemötta i en liknande situation. Men först efter att ha ”älskat Gud av hela vårt hjärta, hela vår själ”… och så vidare.

70-talsvänstern tolkar budet ungefär så här: Vi bör ge våra politiker makt att skänka våra skattepengar till personer vi aldrig har träffat och som i många fall inte vill oss väl. Denna generositet ska även gälla personer som saknar flyktingskäl, och som i första hand kommer till Sverige för att plundra vårt välfärdssystem.

Jag tror inte Jesus hade ställt sig på dom barrikaderna.

BILD: Den heliga familjens flykt till Egypten av Gentile da Fabriano (1423).