Idag är det påskafton och precis som varje år känner jag ett slags pirrig förväntan. Det är nog detta med ljuset. De allt längre dagarna, den milda luften, fågelkvittret som ökar i styrka och blir alltmer glatt och uppsluppet för varje dag. Men det är också minnena från förr och av de människor som funnits där och betytt så oerhört mycket.

Vi firade nästan alltid påsk på landet, i byn utanför Kristinehamn där mamma var född och där morfar och min moster fortfarande bodde kvar. Lammstek var inte tradition i vårt hem, vi åt istället samma slags smörgårdsbordsrätter som på jul. Jansson och köttbullar, sill och ägg, omelett och prinskorv och så påskmarill till dessert.

Påskmarillen var mammas eget påfund, som hon bakat första gången i slutet av 40-talet när hon var tonåring. Namnet var en av mina morbröders påhitt, han tyckte nämligen att den såg ut just som en påskmarill sa han. Och så har den fått heta sedan dess, denna luftiga sockerkaka med marängtäcke och katrinplommonkompott. Så god är den att den följt mig genom livet och nu tronar som dessert även på mitt påskbord.

På kvällen hade vi fyrverkeri med raketer, solar och bengaliska eldar – det var det vanliga i min barndom, i alla fall där jag växte upp. Nyårsfyrverkerier i all ära men för mig har påsksmällarna alltid smällt högre, om man får uttrycka sig så.

Traditionerna med påsksmällar var det pappa som införde i mammas familj. Han och hans syskon hade alltid skjutit påsksmällar, det enda undantaget från den traditionen var påskaftonen 1938 då pappa var elva år. Den dagen, den 16 april, låg nämligen farfar för döden. Han hade säckat ihop i en svår hjärtinfarkt några dagar tidigare, 65 år gammal, och låg nu på kammaren och väntade på det oundvikliga slutet.

En sjuksköterska kom och såg till honom men hon gjorde ingen nytta. Trots att läkarna redan klargjort att han låg på sitt yttersta förvägrade honom det smärtstillande morfinet eftersom det var beroendeframkallande. Farfar tillbringade alltså sina sista dagar på jorden i svåra plågor och han skrek av smärta.

Pappa glömde aldrig de där skriken. Hans far, som alltid varit så stark och obändig och som varit en kärleksfull make och far och uppfostrat femton barn till anständiga människor, var nu hjälplös som ett barn. Och den enda personen som skulle ha kunnat göra hans slut värdigt och smärtfritt vägrade göra det.

När påskaftonen kom var det inte med glädje och glam utan med förstämning. Men för pappa var no hatet mot sköterskan nästan ännu värre än sorgen. Det levde kvar inom honom långt efter att han slutat sörja sin far och jag tror faktiskt aldrig att det försvann riktigt.

Själv fick pappa sin första hjärtinfarkt när han var 58 och det första han frågade när han kom till akuten med sina smärtor var om han kunde få lindring.

”Självklart, du ska absolut inte behöva ha ont” blev svaret. Och det behövde han inte heller.

På påskafton tänker jag alltid lite extra på min strävsamme farfar, som var en så duglig, hederlig och kompetent människa och som gjorde så mycket gott för så många. Ofta önskar jag att han hade blivit gammal så att jag hade fått träffa honom, men han finns i mitt hjärta ändå, tack vare pappas många minnen.

Glad påsk!

Foto: Påskris, wikimedia commons