Någon dag efter sjunde oktober 2023, dagen för Hamas skändliga våldtäkt mot världsjudendomen i allmänhet och den israeliska regeringen i synnerhet, skrev jag en text om de sannolika kortsiktiga – eller kanske medelsiktiga; det är inte så lätt att veta vad som är vad men jag menade konsekvenserna fram till typ nu av detta illdåd.

Världens – be mig inte definiera ”världen”; vi brukar lite nonchalant slänga oss med begrepp som ”världsopinionen” utan att vara säkra på vad vi menar – omedelbara reaktion skulle bli att internationell chock och klagan och ändlös medkänsla för judarna skulle sprida sig över världen (visserligen inte bland Mellanösterns palestinier, men dessa hade stridit med judarna om kontrollen över territoriet sedan 1948, så därifrån var något medlidande naturligtvis inte att räkna med, snarare kanske förnyat vildsint hat och ett ömsesidigt hopp om att stunden nu kunde ha kommit att efter sjuttiofem års för det mesta halvhjärtade krig nu äntligen kunna satsa allt på att förinta åtminstone fiendens ledarskap och själv ta kommandot ”från floden till havet”).

Jag vet inte om de stridande var cyniska nog att till fullo utnyttja situationen i sin krigspropaganda. Jag trodde att åtminstone Hamas skulle göra sitt bästa för att utnyttja situationen. Världens uppblossande hat mot Hamas för de vedervärdiga morden på judar skulle klinga av eftersom folk helst glömmer bort gamla mord och andra till synes överspelade nidingsdåd. Nu började världen i stället lägga all uppmärksamhet på den blodspillan judarna åstadkom när de dödade den gisslan som Hamas fängslat i Gazas tunnlar för att kunna använda som mänskliga sköldar. Man kan förstå att denna stridsteknik kunde fungera även om ingen bödel kan ha tänkt ut något grymmare men betraktarnas – till exempel allmänhetens i Västeuropa – negativa intryck nog bestämdes mer av vem som avlossade vapnen än vem som gillrade fällorna.

Så har det i varje fall blivit. Först fastnade världens avsky på de ansvariga för våldtäktsorgien den sjunde oktober. Sedan hade Hamas inga judar kvar att förgripa sig emot eftersom dessa tagit slut och Hamas inte ville slösa på gisslan vars liv kunde ge bättre utdelning som tillbakahållande kraft gentemot IDF.

Nu handlar kampen inte minst om vilken sida som ska vinna världens sympati alternativt ingjuta mest kraft i sidans hat. Troligen kommer tidsfaktorn att bli avgörande. Israel har mest bråttom ty IDF:s krigföring väcker troligen växande illvilja och världens påtryckningar på USA att tvinga Nethanyahu till förhandlingsbordet växer fortlöpande. Hela världen engagerar sig för att hjälpa till med sådant som Israel inte vill ha men Hamas ber om, till exempel olika slags infrastruktur, vatten och avlopp etc. Tills vidare ser spelet riggat ut till judarnas nackdel. Det är därför de vill se strid, inte diplomati.