Så länge jag har något att säga till om i det här landet så ska med intellektuella menas sådana som försörjer sig på att arbeta med ord. Med ord? säger en vän med en förfärad blick på mig. Du menar sådana där fjollor som skriver lyrik och sonetter? frågar han. Tror du att man kan försörja sig med sådant?

Visst, ett samhälle som inte har andra litterära genrer att erbjuda sina poetämnen kommer att få svårt med den konstnärliga förnyelsen ty efterfrågan på sonetter och sapfiska strofer räcker inte till att köpa mat till barnen. Det var inte det jag menade. Men vad menade jag då, om jag faktiskt menade något?

Intellektuella finns, den saken kan inte förnekas, men vi misstar oss om vi tror att dessa, i egenskap av eteriska skönandar, är befriade från det plågsamma tvånget att anstränga sig för inkomsterna och försörjningen. De intellektuella själva anser att sådan befrielse borde föreligga (och för säkerhets skull borgas för av staten) men eftersom praktiskt taget alla samhällsklasser finner skäl för sin egen försörjning på andras bekostnad behöver man inte bry sig så mycket om sådana näsvisa krav. Poängen med observationen är bara att intellektuella, trots sina skamlösa pretentioner, lever under inflytande av samma knappa stjärna som vilken utsliten daglönare som helst.

Men att de intellektuella tyvärr drar kostnader betyder inte att de är oanvändbara till allt. När Gustav Vasa förstatligade kyrkan var det inte i första han för att komma åt dess silver utan för att få makt över tidevarvets intellektuella, det vill säga det katolska prästerskapet som framöver, utan att det skulle kosta kungen något extra, till allt folket åtminstone en gång i veckan skulle framföra – inte längre påvens tankar och övertygelser utan i stället Gustav Vasas. Man kan inte tänka sig ett större propagandakap än detta. Föreställ dig ett krig mellan Sverige och Ryssland där Putin erövrade SR, SVT och UR att bruka efter eget skön utan att behöva stämma av några formuleringar med de gamla, svensktalande befattningsinnehavarna. Skulle du gå med på att forfarande kalla ens sådan organisation för public service? Är dagens moskovitiska motsvarighet av helt annorlunda konstruktion?

Du kanske säger att vi redan är där, men då har du fel ty när svensk politik kommenteras i rutan av Putin i stället för Kristersson så kan även den mest trögfattade medborgare lätt se att stora saker varit i görningen.

Betänk nu att den svenska staten med hjälp av de intellektuella hållit kontrollen över informationsflödet till folket i fyrahundra år eller mer så inser du till vilken ömsesidig nytta staten och de intellektuella varit för varandra. De intellektuella har inte bara fritt kunnat yngla av sig eftersom försörjningen blivit desto stabilare sedan staten insett att hjälpsamma och statsfromma intellektuella kan uppträda inte bara inom prästerskapet utan också inom andra bokligt inriktade näringar såsom lärarnas, forskarnas, och de andra andligt talangfulla yrkesgrupperingarnas av staten så ofta ordensbehängda skaror.

Det var alltså en för dessa båda parter – statens och de intellektuella – gynnsam pakt som för fyrahundra år sedan lanserades av Gustav Vasa även om han i enlighet med epokens tänkande trodde att han gjorde allt detta för sin egen skull. Men det gjorde han inte. De intellektuella och – visserligen i andra hand men ändå fullt märkbart – allmogen hade också stort att vinna på utvecklingen.

Stor skada att hela det mäktiga bygge som tog form på denna grund efter något halvt årtusende, det vill säga nu, skulle utsättas för potentiellt dödliga chocker och då menar jag inte vad Putin skulle kunna ödelägga om han kom på det humöret utan vad vi själva skövlar med våra PK-istiska idéer.