Sveriges klimatutsläpp för år 2022 räknat i koldioxidekvivalenter, CO2eq, uppgick till 45 miljoner ton (Mton) varav 36 Mton är koldioxid. Skillnaden, 9 Mton, är bidrag från metan, lustgas och ett 20-tal freonbaserade industrigaser. Ytterligare 9 Mton kommer från internationell fartygstrafik (7 Mton) och internationellt flyg (2Mton). Nettoackumulation i skog och mark uppgick till 41 Mton, men var i genomsnitt drygt 50Mton/år för hela perioden efter 1990. Se statistiken här

Om vi inkluderar de svenska utsläppen på internationellt område blir det svenska nettobidraget för 2022 +13 Mton CO2eq alternativt ca 10 Mton CO2.

Som jämförelse uppgick de globala utsläppen av CO2 under 2022 till 37 150 Mton (jag saknar tillgång till globala utsläpp av CO2eq men en skalningsfaktor på +25% kan användas som ett approximativt närmevärde). I den internationella sammanställningen ingår inte heller som i Sverige utsläpp utanför nationsgränserna.

För 2022 utgör således de svenska utsläppen i jämförelse mindre än en tusendel av de globala. Samtidigt är nettoackumulationen i skog och mark i Sverige av samma storleksordning som växthusgasutsläppen. Det är därför rimligt att anta att de svenska bidraget till den globala växthusgasökningen under de senast åren sannolikt varit försumbara. Fortsatta minskningar bidrar snarare till att få ned de globala utsläppen. Och det är klart positivt.  Men att det förhåller sig så tror jag knappast svenska medborgare har riktigt klart för sig.

En annan faktor som missgynnar Sverige är valet av 1990 som referensår. Sverige påbörjade reduktion av CO2 utsläpp tidigt och mellan åren 1975 och 1990 minskade Sverige sina CO2 utsläpp från 81 till 57 Mton medan resten av Europa nådde sitt maximala utsläpp först kring 1990.  Detta var speciellt fallet med Tyskland som genomförde sin återförening 1990 varefter de östtyska utsläppen snabbt upphörde.

Det som särskilt missgynnar Sverige är att minskningen inom EU är pro rata och det är självklart svårare att få ned utsläppen då man redan genomfört enklare och mindre kostsamma besparingar. Det är möjligt att svenska delegater och tjänstemän fört fram dessa argument men jag tvivlar på att så är fallet då de svenska delegaterna är personer med höga klimatambitioner som så gärna vill ta ledningen och visa världen vilket ansvar som Sverige tar för den globala miljön. Vad konsekvenserna blir för den breda svenska allmänheten får normalt i en sådan situation lägre prioritet. Det får allmänheten i stort  ”rätta och packa sig därefter”.

Med tanke på alla ytterligare kostnader som Sverige har inte minst för försvar och infrastruktur under de närmaste åren är det högst rimligt att hålla tillbaka mycket kostsamma klimatambitioner och i stället konstatera att Sverige i flera avseenden redan gjort vad som bör göras.  Det fortsatta miljöarbetet bör givetvis fortsätta men då inom ramen för vad samhälle och näringsliv normalt kan klara utan särskilda statsbidrag eller liknande och helst i andra länder där utsläppsminskningar kan göras till lägre kostnad. Därtill bör man undvika en politik som bygger på nyordet ”hållbar” som helt saknar förnuft och istället basera arbetet på den gamla och vettiga definitionen av hållbar. Dit hör att inte ersätta fungerande kärnkraft med illa fungerande vindkraft.