I moderna demokratier finns det – lite schematiskt – två sätt att leda och organisera ett parti. Det ena är att betrakta partiet som en folkrörelse, beroende av och styrd av medlemmarnas aktivitet. Det andra är att se partiet som en organisation inte bara avsedd att vinna val utan också organiserad efter detta enda syfte, utan mål för partiets interna liv: partiet blir mer likt ett företag vars ledning enbart är beroende av resultatet i val, inte av sina medlemmar.

I det svenska, starkt individualiserade samhället är företagsmodellen mest effektiv. Dock är, av historiskas skäl, främst S beroende av att vara, som man säger, en folkrörelse, dvs beroende av sina medlemmar. Detta har blivit en omöjlighet i dagens samhälle. Som Lotta Gröning visat i Från folkhem till Facebook har denna omöjlighet lett till att partiledningen medvetet förde medlemmarna bakom ljuset och svek dem i stora frågor: löntagarfondsfrågan, medlemskapet i EU och genom det av Löfven i decemberöverenskommelsen och januariavtalet framtvingade avstegen från flera av partiets kärnfrågor, för att därigenom kunna göra uppgörelserna med allianspartierna möjliga,.

Samma brott mot medlemmarnas åsikter och mot tidigare ställningstagande skedde – utan all debatt – när den gamla Nato-politiken skrotades.

Allt manövrerande utan hörande av medlemmarnas åsikter eller ens någon kontakt med dem kan säkert ha varit nödvändigt. Den politiska och ekonomiska miljön ändras så snabbt och drastiskt att genomgripande och abrupta politikändringar blivit nödvändiga. Så kommer det också att vara under överskådlig framtid. Det innebär att S med sitt folkrörelsearv och -ideal kommer att få allt svårare att överleva.

V har samma folkrörelseideal som S – men har också lättare att förena detta ideal med den politiska verkligheten, eftersom partiet aldrig tillåts komma nära makten. Centern skulle ha haft samma sårigheter om inte partiet redan ömsat skinn så många gånger att de kvarvarande gamla medlemmarna redan är modlösa och undergivna. De andra borgerliga partierna är tämligen strömlinjeformade valapparater och passar väl in i dagens politiska miljö.

SD står för sig självt. Det är ett folkrörelseparti och har hittills kunnat tillfredsställa sina medlemmars krav. Det är så ungt att skillnaden mellan de idéer som fått medlemmarna att söka sig till partiet och partiets dagspolitik ännu inte blivit påtagliga.

Partidemokrati som ideal för folkrörelsepartier har annars blivit en svår demokratisk belastning. Historiska erfarenheter ger inte partiledningarna någon vägledning i dagens rörliga politiska miljö. Dessa erfarenheter har däremot format de gamla medlemmars verklighetsuppfattning och politiska föreställningar.

Det finns två lösningar för främst S: antingen fortsätter medlemsavtappningen i någorlunda lugna former eller också blir det bråkiga uppgörelser på partikongresser och i andra sammanhang. Ledningen föredrar nog den lugna medlemsavtappningen, dvs. de accepterar en ständig rännil till SD.

Och de S-medlemmar som fortfarande väljer att vara kvar i partiet – hur har de det? De har det inte bra, men de är heller kvar än går över till SD. De har avhänt sig varje positiv lösning. Det är därför en så förvånande hög andel av dem fortfarande säger sig vara lojala i olika undersökningar. Och när deras tillvaro blir för tung blir deras enda lösning i valen att välja soffan.

Hursomhelst: Partidemokratin kan vara dödlig – på det ena eller andra sättet.

BILD: Demokrati i antikens Grekland. Gammal skolbok.