Idag hade jag ett långt samtal med en väninna. Vi pratade om sånt som händer och sker och hon sa: ”Nu är det inte roligt längre. Det går knappt att leva i Sverige längre”.

Det har hon tyvärr alldeles rätt i.

Min väninna är några år äldre än jag och har arbetat i hela sitt vuxna liv, tills hennes kropp sa ifrån för ett par år sedan. Sedan dess har hon fört en ojämn kamp mot Försäkringskassans byråkrater för är man svenskfödd och välanpassad är det inte alltid så lätt att få gehör för sina sjukdomar, oavsett hur många genuina och äkta läkarintyg man kan uppvisa.

Om man däremot tillhör en klan med stort våldskapital blir situationen sannolikt en annan. Och det kan man ju faktiskt förstå. Vem är beredd att offra liv och lem för principens skull?

Nej, jag säger inte att det är så. Men det skulle det kunna vara. Varför skulle just Försäkringskassans handläggare vara immuna mot hot och påtryckningar? Hur enkelt är det inte att ge efter och slippa känna sig rädd och orolig? Hellre då underkänna läkarintyg för sådana som min väninna. Risken för att hon och hennes likar ska kunna samla ihop 30 – 40 våldsbenägna släktingar som går bärsärk är minimal.

När hon blir pensionär kommer det inte att märkas på bankkontot att hon jobbat och betalat skatt i 40 år. Hon kommer att få samma pension som en nyanländ åldring, som aldrig betalat en krona i skatt i Sverige.

”Om jag inte rentav får mindre. Vad ska man säga? Man får låta bli att tänka på det bara, annars blir man vansinnig.” säger hon och ler lite snett.

Min väninna tycker att det mesta i Sverige har blivit sämre. Våra skattepengar går till så oerhört mycket som ingen har frågat om vi vill betala för. Invandringen, till exempel. Den som skulle rädda vården, rädda pensionerna, frälsa oss från ondo men som visat sig vara ännu mer kostsam än ens de mest hårdföra kritikerna kunnat ana.

”Dom dränerar oss ju på allt vi har. Det finns ingenting kvar till oss som är födda här. Och så det där hatet som de visar oss. De kommer hit, får ta del av välfärden som våra föräldrar jobbat ihop till och så hatar de oss.” säger väninnan.

Hon har rätt i det också. Om jag hade en krona för varenda gång jag hört invandrare gasta om vilka rasister vi svenskar är så skulle jag aldrig mer behöva jobba för mitt uppehälle. Och plattformar har de till sitt förfogande också. Plattformar som ”Nisse i Hökarängen” aldrig någonsin får tillgång till.

”Det man skulle vilja veta”, säger väninnan, ”är vem som har sagt till dem från början att det är okej att kränka svenskar. Vem som lärt dem exakt vad de har för rättigheter men inte berättat vilka skyldigheter de har.”

Hon funderar också på hur det kommer sig att Sverige kan skicka så enormt mycket krigsmateriel till Ukraina när vårt eget försvar är nedbantat till noll och intet.

”Det är som med allting annat. Vi som är födda här, som har bott här i generationer, är ingenting värda. Vi är inte ens värda att försvara. Hur fan blev det så?”

Den frågan kan jag inte svara på. Jag vet inte om någon egentligen kan det. På något sätt har den svenska godheten fått ett eget liv. Det spelar liksom ingen roll vad det egentligen gäller – svenskarna ska bara ge, ge och ge ännu mer samtidigt som vi ska skämmas för att vi inte ger tillräckligt.

I den briljanta tv-serien Fargo, som bygger på bröderna Coëns film från 1996, finns en scen där två män sitter och pratar om skam och skuld och om att göra rätt. Den ene berättar då en lärdomshistoria om en man som kände skuld över sitt välstånd och längtade efter att göra gott.

Mannen började med att ge bort alla sina pengar. När han sedan upptäckte att världen inte hade blivit bättre trots att han själv var utfattig och svalt och frös i ett skjul beslutade han att ge bort sin ena njure. Men det förändrade inte världen, det heller. Då gick han till en läkare och sa att han ville ge bort alla sina organ.

Det fick han naturligtvis inte. Men mannen fann på råd. Han tog sitt eget liv hemma i badkaret och skrev på väggen, med sitt eget blod, att han donerade alla sina organ.

Själv vill jag påstå att Sverige är som den där mannen. Bit för bit ger vi bort allt som är vi medan världen förblir som den alltid har varit. Det enda som förändras är vårt eget land som blir allt sämre, år för år för år.

”Det är inte roligt längre” sa min väninna igen innan vi skildes åt. ”Det är inte roligt att vara svensk längre. Vi är hatade och föraktade i vårt eget land, dessutom till och med av våra politiker. Det är tur man är såpass gammal att man inte behöver vara med så länge till.”

Jag såg efter henne. Och det enda jag kan tänka är att så här ska man inte behöva känna när man är född i ett land och har arbetat hela sitt vuxna liv. Det är rent ut sagt för jävligt.