En övernaturligt händelse, som jag inte närmare ska gå in på försatte mig i 30-årsåldern i ett religiöst tillstånd. Inte helt olikt det jag upplevt i söndagsskolan ett kvart sekel tidigare, och som den gången kunde förklaras av barns ”naturliga vidskepelse”. Jag bestämde mig för att ge kristendomen en chans.

Under några år gjorde jag tappra försök att kommunicera med Gud. Jag bad och mediterade, gick i högmässan varje söndag, inhämtade råd från välvilliga präster och tog värvning i en välrenommerad kyrkokör. Ledig tid ägnade jag åt att plöja igenom kristna klassiker. Förutom Bibeln läste jag Augustinus, Mäster Eckhart, Johannes av Korset, Swedenborg, Martinus och ”En kurs i Mirakler”. Så småningom övergav jag den andliga vägen, av samma skäl som jag lämnade söndagsskolan. Livet kom emellan och jag fick annat att tänka på.

Dock behöll jag den kristna vanan att be bordsbön. Det går till så att jag betraktar maten i ungefär tio sekunder, tänker en välsignelse för mig själv och tar ett djupt andetag. Ibland sluter jag ögonen och håller ihop händerna, men det är inte nödvändigt. Det räcker med de tio sekunderna av stillhet, välsignelsen och det djupa andetaget. Det händer att jag fuskar om jag är stressad eller äter middag med vänner, men då kan jag drabbas av lätt obehag.

På min lågstadieskola i Kristvallabrunn under 1960-talet gick skolluncherna till så här. Ingen fick börja äta förrän alla 70 eleverna hämtat sin mat och satt sig på sin plats. Fröken Ebba Johansson svepte med blicken över matsalen, tills inte ett knyst hördes och sen stämde alla in:

”I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få!”

Därefter fick vi kasta oss över potatismoset och korven.

När jag många år senare inackorderade mig på ett yogakloster i Indien upplevde jag något liknande. Varje middag började med ett mantra som varade i ungefär tio minuter. Sen åt vi den vegetariska maten med fingrarna, sittande på ett marmorgolv i snörräta rader. Om någon under måltiden konverserade med sin golvgranne, såsom exempelvis är brukligt under Nobelfesten, hördes en röst i högtalaren: ”Please eat in silence!”

Jag anförtrodde mina bönerutiner till en japansk vän som nickade igenkännande. Varje japan med självaktning upprepar en fras i sitt inre, strax innan han sätter tänderna i en sushi. Kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, men den uttrycker en ursäkt för att man berövat en annan varelse livet, i syfte att förlänga sitt eget.

Det finns också fysiologiska skäl att inte hoppa över bordsbönen. Kroppen har två parallella nervsystem, det sympatiska och det parasympatiska. Det sympatiska systemet är ett ”stabsläge” som försöker avvärja yttre hot, bland annat genom att stoppa matsmältningen. Vi vet inte exakt vad vi äter, och kanske systemet vill ”skydda oss” genom att se till att så lite som möjligt hamnar i cellerna.

Det parasympatiska systemet är raka motsatsen. Det tycks lita på att maten är nyttig och mobiliserar alla enzymer som behövs för att bryta ner den och skicka näringsämnena ut i blodet. Kommer vi från en pressad arbetssituation och sätter oss för att äta lunch, bör vi alltså ställa om från det sympatiska nervsystemet (som regerar på ”hot”) till det parasympatiska (som reagerar på ”tillit”). Ett beprövat sätt, som tar mindre än en minut i anspråk är att ”välsigna maten”.

Alla religioner jag känner till har utvecklat ritualer kring ätandet. Eller är det tvärtom så att den smärtsamma insikten att ”varje måltid kan vara vår sista”, utvecklats till religioner? Tidigt i människans historia måste det varit uppenbart att ingen överlever särskilt länge utan mat. Den som äter sig proppmätt har på sin höjd uppskjutit döden några veckor. Ställd inför detta faktum ligger det nära till hands att försöka manipulera de krafter som styr jaktlyckan, skördeutfallet och det nyckfulla vädret. För den som verkligen upplevt svält, kan bordsbönen vara ett uttryck för genuin tacksamhet.

Genuin tacksamhet är en ovanlig känsla i överflödssamhället, liksom idén att maten skulle kunna ta slut. Att det största bondeupproret på århundraden just nu rasar i Europa, är något de flesta svenskar bemöter med en axelryckning. Makthavare i världen (vilka de nu är) har kommit fram till att konventionellt jordbruk och köttproduktion är skadligt för miljön, och måste ersättas med något annat. Kanske gräshoppor, kanske syntetiskt protein, framtiden får utvisa.

Till att börja med måste man göra sig av med bönderna, som envisas med att föda upp traditionella kossor och använda värdefull byggnadsmark till att odla potatis. Något som borde fylla oss med panik är att ungefär samma makthavare kom på den lysande idén att avveckla kärnkraften och samtidigt förbjuda fossila bränslen – i hopp om att det ska dyka upp något bättre. Skulle bönderna besegras – och det inte heller den här gången dyker upp ”något bättre” – kan vi se fram emot en svältkatastrof av bibliska proportioner. Bönder i Europa som kämpar för sin rätt att producera vår mat, förtjänar därför en smula tacksamhet. Vi kanske till och med borde ägna dem en bordsbön.

BILD: ”Grace” (Minnesota, USA. År 1918 eller 1920). Fotografi av den svenskamerikanske fotografen Eric Enström (1875-1968).