En av de märkvärdigaste, mest vällyckade men samtidigt oslagbart kontraintuitiva insikterna som människan någonsin prövat på sig själv och sitt samhälle är tanken att de gemenskaper utvecklas bäst där ingen statlig myndighet ens försöker styra tingens ordning utan allt får förändras lite som det behagar enligt parollen laissez-faire som först formulerades av franska sjuttonhundratalsfilosofer men fick sitt internationella genombrott genom insatser av sådana som Adam Smith.

Hur denna tes slog igenom och varför den faktiskt fungerade är oklart till och med för mig som ändå ägnat saken djupa studier. Att samhället bäst förkovras och vanliga människor når de största ekonomiska och sociala framgångarna i länder där det saknas en kung eller annan överhet som ger order och även i övrigt lägger sig i folks göranden och låtanden är mer än förnuftet spontant sluter sig till. Ändå blev laissez-faire åtminstone en av de främsta av västerlandets framgångsformler.

Men teoremets succé kom inte av sig själv ty i varje tidsålder har det funnits motvalls intressen som resonerat tvärtom och då kommit fram till sådana instinktiva uppfattningar som att den säkraste utvecklingen såklart borde följa om någon, till exempel de själva, med särskilda kompetenser fick särskilda förmåner, till exempel subventioner eller andra lättnader i den konkurrens som naturligt uppstår när tekniska genombrott och andra sociala störningar klappar på samhällets port.

När den fria konkurrensen slog igenom som dominerande princip i svensk näringspolitik är inte alldeles klart men saken bör ha varit avgjord i och med den industriella revolutionen under artonhundratalets andra hälft. Efter det hade man inget för att gå till regeringen och begära ekonomiska stödåtgärder.

Fram till nu. Nu skäms inte intressena längre, framför allt inte om de är starka och välförankrade intressen, att begära fördelar. På inget annat område har Sverige avlägsnat sig så beslutsamt från den fria marknadsekonomi som tidigare var vår stabila ekonomiska plattform än när det gäller klimatpolitiken.

Debattsidorna i våra främsta tidningar har numera slutat debattera och i stället förvandlats till fora för egennyttiga synpunkter från mäktiga samhällsintressen, till exempel just det klimatindustriella komplex som ägnade Dagens Nyheters debattsida den 20 februari till att konstruera skäl för bidrag från staten som genom kommunerna och i kraft av storfinansiär till äventyrliga projekt är huvudansvarig för åtgärder inom den svenska klimatpolitiken. ”Näringspolitiken och klimatpolitiken alltmer går hand i hand” skriver artikelförfattarna, ”företrädare för Fossilfritt Sverige och fyra kommuner”. Det betyder att staten och kommunerna och en del av näringslivet alltmer går hand i hand där statens uppgift är att stå för finansieringen, det vill säga risktagandet. Detta innebär också osäkerhet för medborgarna som ju via staten tar de ekonomiska riskerna. Men författarna skriver att ”vi har ett stort ansvar för Sveriges utveckling”. Vilka vi? Kan jag som medborgare gå till Bodens kommun och begära kompensation för de risksatsningar kommunen gjort med mina av staten förvaltade pengar?

Om man kokade ned artikelns plädering till själva essensen så är det att staten nu måste ta fram medborgarnas pengar och satsa dem:

Kommuner som har stora nyindustrialiseringsprojekt behöver låna väldigt mycket pengar för att möta en snabb befolkningstillväxt, vilket innebär risker för våra befintliga invånare. Innan den nya befolkningen har flyttat in och betalar skatt, hyror och avgifter är det inte rimligt att relativt små kommuner ska stå ensamma med dessa risker och investeringar.

Skamlöst säger staten att det inte är mer än rimligt att medborgarna pungar upp för att finansiera statens felsatsningar. Det är på samma sätt med statens löften till kommuner och företag:

På samma sätt som staten delar på riskerna för näringslivets omställning, så måste staten dela på riskerna med kommuner i form av investeringsstöd och garantier ifall enskilda industrisatsningar inte genomförs som planerat.

Redan nu har förslagsställarna noterat att deras projekt knappast väcker någon entusiasm:

För att fler kommuner ska våga och vilja vara med i omställningen och göra både kommunerna och Sverige starkare är det viktigt att skapa bättre förutsättningar och starkare incitament. Det bidrar också till en större folklig acceptans och framtidstro, där vi nu ser att skepticism sprider sig i takt med att planer blir verklighet.

Man blir mer skeptisk när statens planer blir verklighet, det har jag också noterat.