I våras skulle jag köpa nya glasögon. Optikern upptäckte att jag såg mycket dåligt på högra ögat. Det förvånade mig inte. Jag hade länge haft liksom en genomskinlig gardin framför ögat, men jag hade inte brytt mig. Jag klarade mig med det andra ögat. 

Optikern skickade mig till en ögonläkare som konstaterade att den inopererade plastlinsen höll på att gå sönder. Han remitterade mig till operation. Jag fick vänta ett halvår innan jag i går (15/2) fick en ny lins inopererad i det högra ögat. Väntetiden gjorde mig inget. Jag brydde mig inte. 

Jag har nu fått nya linser inopererade tre gånger. De två första gick mycket geschwint. Jag togs om han av en sköterska, fördes till en läkare som lokalbedövade, snittade, krossade och sög ut den gamla linsen och petade in en ny. Det tog en dryg kvart. Efter en kort vila fick jag ta mig hem.  

En operation gick bra på detta enkla sätt. Den andra gick dåligt. Kirurgen var antagligen inkompetent, vilket framgick av kommentarer från andra i personalen. Jag skickades till en annan läkare som med laser rättade till misstaget. 

I går sövdes jag inför operationen. Varför vet jag inte riktigt. Jag har läst journalen tillsammans med min fru, som är läkare, och enligt henne berodde det på att den trasiga linsen hade fastnat på ett krångligt sätt. 

Jag omhändertogs mycket kärleksfullt. Den sköterska som hade mest att göra med mig när jag skulle iordningsställas var mycket hänsynsfull. Hon skulle mäta kvarbliven urin i blåsan – det var 87 milliliter, allt under 200 var bra – ursäktade sig för att hon hade så kalla händer: ”Det är handspriten som gör det…” 

När jag kravlat mig upp på operationsbordet omgavs jag hela tiden av 4–5 personer. En sysslade med att söva mig efter noggranna förberedelser med saltvattentest, en annan skötte en syrgasmask, en hade hand om skärandet och en fjärde talade med mig om tango och Argentina, sedan han konstaterat att jag hade stadiga axlar. ”Ja, jag tränar” förklarade jag. ”Man kan dansa också”, påpekade han. ”Det gör jag. Jag dansar Lindy hop och Tango”, svarade jag. Sedan kom vi in i ett långt samtal om Argentina, tills jag somnade. 

När jag vaknat fick jag en kopp kaffe och en smörgås tills jag kunde ta mig fram på lite osäkra ben.  Hela förloppet tog ungefär tre timmar. 

En kvart respektive tre timmar. Tillvägagångssätten olika beroende på olika sjukdomsbild. Frånsett detta – vilket föredrar jag? 

Jag vet inte riktigt. I det snabba behandlades jag mest som ett paket – men återvände också snabbt till det vanliga livet. I det långsamma behandlades jag kärleksfullt och ömsint, men var också bortförd från det vanliga livet en längre tid. 

Båda är för mig acceptabla, med sina för- och nackdelar. Men kostnaden för alla er andra, skattebetalare, är ju olika.   

BILD: Synundersökning i Downtown, Knoxville i USA (1943).