Addis ligger två och en halv kilometer ovanför havsytan vilket är illa nog eftersom som alla bussdäck är blankslitna i dessa trakter, något som jag särskilt betänkte på den sista branta sträckan tre mil från bergen en kilometer i höjdriktning ned till Massawa. En passagerare hade med sig tjugo bångstyriga getter för vilka han skulle köpa en brud. Getter har en tendens att stångas vilket gör att man måste binda dem varvid de i stället övergår till gälla bräkningar som stör mitt envetna och skräckslagna stirrande i golvet.

En av mina många psykiska defekter är att jag lider av pontofobi. Det är ett ord jag själv hittat på som betyder broskräck. Egentligen menar jag höjdnoja. Om jag får försöka avskräcka dig från någonting så är det att ta morgonbussen från Addis Abeba till Massawa vid Eritreas Röda Havskust.

Området utgör tillsammans med ett dussintal andra delstater en bit av Etiopien som inte verkar vara så mycket att prata om sedan det på femtiotalet styrdes av kejsaren Haile Selassie och den svenske piloten greve Carl Gustaf von Rosen. Sedan fick Sida klorna i nationen vilket sedermera lett till uppflammande inbördeskrig mellan rivaliserande folk eller stammar.

Denna vecka står det etiopiska inbördeskriget i den holländska staden Haag. Under de senaste åren har samma inbördeskrig som verkar omfatta den etiopiske eller kanske eritreanska diktatorn Abiy Ahmed Ali (eller rättare sagt አብይ አህመድ አሊ så du säkert vet vem jag menar) och hans motståndardiktator Isaias Afwerki (som troligen är ansvarig för fängslandet av Dawit Isaak).

Det märkvärdiga med denna konflikt – och nu är jag ute på tunn is ty jag stödjer mig på obekräftad och osäker information – är att landets etablissemang, det vill säga de grupper som är närmast att kontrollera staten, är Afwerkis gäng. De arbetar med föga ortodoxa metoder såsom att låta sina utländska ambassader organisera festivaler dit eritreaner i diasporan inbjuds för att stämmas på gott humör. Dessa disporaeritreaner verkar vara asyl- och arbetssökande och flyktingar som hänger närmare ihop med sina värdländer än med det afrikanska land där deras föräldrar eller kanske de själva en gång fötts. På senare år har sådana mutfestivaler – som av dokumentationen att döma ofta slutar i våldsamma kravaller anordnats i Europa, särskilt i Holland och Tyskland, samt i USA och Israel.

Slagsmålsfestivalerna, där afrikanerna således inte slåss mot varandra utan exempelvis mot polisen i Haag, hänger på något vis ihop med en eritreansk social innovation som är en skatt på två procent – oklart av vad – som uttas i samband med festspelen i syfte att finansiera fortsatta arrangemang av samma typ.

Det verkar sannolikt att festivalerna dimensioneras efter antalet afrikanska boende i respektive värdland. Eritreas totala diaspora uppskatta till ungefär 0,6 miljoner boende utanför Afrika. Tyskland, Sverige och USA är störst med 82 tusen, 49 tusen respektive 42 tusen eritreanska gäster. Israel kommer några snäpp längre ned i listan med 21 tusen besökare. Det som förvånar mig är att Sverige med tanke på att vi är ett av de större mottagarländerna trots det har varit förskonat från mer avancerade etniska kravaller från eritreanernas sida. Det kanske kommer med tanke på att Sverige utlovar särskilda bidrag till sverigeboende etniska grupper som vill värna om och utveckla sina kulturella särdrag.