Idag hade jag en intressant diskussion med en god vän med anledning av Magdalena Anderssons attack på Henrik Jönsson. Min vän menar att Magdalena Andersson inte alls pratat bredvid mun, eller sagt något ogenomtänkt, utan att hon helt enkelt sagt sitt hjärtas mening och därmed avslöjat allt vad Socialdemokraterna står för.

Det har min vän naturligtvis alldeles rätt i. I en socialdemokrats värld är det helt otänkbart att människor frivilligt skulle kunna tänka sig att donera pengar till en person som är kritisk mot socialdemokratin, därför måste Henrik Jönsson per automatik vara avlönad av en främmande och synnerligen ondsint makt.

Just det synsättet går som en röd tråd genom hela socialdemokratin. Den som inte delar deras värderingar – oavsett vilka de nu är för stunden, för det ändrar sig ju som bekant titt som tätt – är antingen svagbegåvad eller högerextrem.

Lägg till att hela partiet lider av kollektiv hybris, vilket gör att många av deras representanter, inte minst Magdalena Andersson själv, blir påfallande aggressiva så snart de får mothugg.

Därför går det inte att föra ett vettigt samtal med en socialdemokrat. Så snart du visat att du inte håller med om exakt allt det som socialdemokraten står för har du också visat att du är en fiende och då blir det kortslutning i det socialdemokratiska hjärnkontoret. Då finns det ingenting i världen som kan få socialdemokraten att lyssna på ens de mest välunderbyggda argument eftersom allt som inte är socialdemokrati är fel.

Så var det med en av mina gamla barndomskompisar, en inbiten socialdemokrat som gjort karriär inom facket. I samma stund som hon insåg att jag inte hade samma åsikter som hon själv gällande Socialdemokraterna var det tack och adjö. Och precis som Magdalena Andersson avslöjade hon exakt hur hon såg på saken. Hennes motivering var den enklaste tänkbara och ack så talande för det socialdemokratiska kynnet:

– Dä ä ingen idé att vi har nôn kontakt föllu harschå kônstie åsikter så dä blir barö bråk!

På rikssvenska betyder det ”Det är ingen idé att vi har någon kontakt för du har så konstiga åsikter så det blir bara bråk”.

Som socialdemokrat känner man alltså ett behov av att bråka med människor som har ”konstiga åsikter”, det vill säga andra åsikter än ens egna.

För mig är det fullkomligt främmande. Jag kan umgås med de flesta människor utan att känna detta behov, de må vara vänster eller höger, och jag skulle definitivt inte ”göra slut” med en barndomsvän för att denna/denne sympatiserar med ett annat parti än jag själv.

Som sagt, att försöka föra ett vettigt samtal med en socialdemokrat är fullkomligt lönlöst. Det är bara att skaka på huvudet och låta dem fortsätta på den inslagna, av hybris kantade, vägen. Redan idag är partiet en spillra av vad de en gång var, sett till väljare, och förr eller senare krymper de ännu mer. Och den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge.

Foto: En arg Magdalena Andersson, skärmdump Youtube