Jag har tillbringat en natt i sömnlöshet och ruelse. Det beror på att min portugisiskafröken igår kväll ställde mig på det hala med en självklar fråga som jag inte omedelbart – inte ens efter utsträckt svarstid – kunde ge ett vederhäftigt bemötande.

Frågan var vad jag egentligen har emot PK-ismen eller wokeismen som jag ständigt reser ragg mot. Till exempel gillar jag inte när män får ställa upp i damsporter och kanske blir världens främsta kvinnliga tyngdlyftare. Jag tycker det låter fånigt när Sverige skryter upp sig inför världen med hänvisning till att vi först av alla länder infört feministisk snöröjning (vilket jag tror betyder att man börjar med att röja trottoarerna dit forskningen visat att kvinnor kommer först om morgnarna). Jag förstår inte varför förtorkade kranier som Sven Hedin haft med sig till Sverige från Gobi-öknen plötsligt ska anses ha blivit extra värdefulla och därför ska återlämnas med dryga skadestånd. Jag tycker det är helsnurrigt att universitetsstudenter ska sätta betyg på sin lärare (även om motsatsen också förekommer). Minst av allt förstår jag teoremet om allas lika värde. Inför Gud kan postulatet kanske hävdas men inte när löner och andra anställningsvillkor ska bestämmas.

Jag har hört olika förklaringar till PK-ismens uppkomst. De flesta hänvisar till förhållanden under den numera bortgångna Sovjetunionen vars affärsidé var att i allt tillgodose de diktatoriska härskarnas önskemål. Stalin ville kanske veta hur många tusen ton stål som producerats föregående månad. Frågan studsade som en boll utför trapporna i den stora produktionsbyråkratin och stannade framför gjuterichefen som blev brydd av spörsmålets svårighetsgrad och därför vände sig till fabrikschefen med begäran om närmare instruktioner. Menades ”korrekt” enligt noggranna vägningar eller menades ”politiskt korrekt” i bemärkelsen det svar som kamrat Stalin ville höra? Fabrikschefen insåg då att gjuterichefen var helt opålitlig och gav order om att han genast skulle avrättas med ett nackskott och lät meddela att produktionen gått upp med femtio procent sedan han själv tillträdde.

Definitionen av ”politiskt korrekt” är därför en uppgift som avviker från sådant som vägts, mätts och räknats med vetenskapliga metoder och som målmedvetet tillrättalagts för att följa en annan logik än det rena förnuftets, nämligen det oskrymtade egenintressets. Det politiskt korrektas sanna natur är således förvrängningen och lögnen. Det är tillägget av adjektivet ”politiskt” som avslöjar företeelsens sanna karaktär. Jag tror att det är därför jag ogillar det politiskt korrekta. Det känns på lukten när det närmar sig.

När politisk korrekthet skulle skapas i den numera hädangångna Sovjetunionen var, som framgår av exemplet, åtminstone tre maktcentra inblandade: Stalin själv, den falske fabrikschefen samt den hederlige och numera avrättade gjuterichefen.

När politiska sanningar i våra dagar ska framställas är rollistan delvis annorlunda men funktionerna i stort sett desamma vilket beror på att den sovjetiska diktaturen är utbytt mot demokratin som är så mycket mildare att den knappt kan nämnas på samma dag. I demokratin behövs bara två intressen för att producera lika mycket osanning och falskhet (”politisk korrekthet”) som stalinsystemet behövde tre intressen för att åstadkomma.

I vårt samhällssystem är politikerväldet den härskande elit vars maktposition tidvis förnyas genom att i val bekräftas av det klientel som gynnas av den ersättning, till exempel arbetslöshetsersättning och hyresbidrag, som månatligen utbetalas till politikerväldets medellösa favoriter. I gengäld kompenseras politikerna av att de trogna klienterna fortsätter att i kraft av sina röster skicka tillbaka samma representanter till riksdagen som förra gången.