I SvD skrev Mattias Svensson i söndags (11/02) : ”Liberalismen är därtill en anda som bejakar mänsklig strävan, och en bred och mångfacetterad tanketradition. Karlsons maning /i boken ”Reviving classical liberalism against populism”/är kort sagt att mota populismen genom att bilda sig, respektera andra, även meningsmotståndare, värna människors lika fri- och rättigheter och de institutioner som skyddar dem, leva ett gott liv i så många dimensioner det bara går, lyssna på och lära av andra och aldrig sluta vara nyfiken på samhället och på tillvaron.”

Vem tar intryck av en sådan här predikan? Den är just så allmän att den blir alldeles intetsägande. Säger inte texten istället: Ja, det ser för djävligt ut när jag ser mig omkring – men inte vet jag vad man kan göra. Jag står inte ut med att det finns de som tror sig veta och dessutom törs tala om det. De är populister. De måste fås att hålla tyst!

Så tas populiststämpeln fram. Populus betyder folket. Att vara folklig, dvs. uttrycka meningar som inte når upp till Svenssons ideal, blir något förkastligt.

Han har fel. Det är tvärtom ett underskott på populism som skadat och skadar svensk politik. Det största misslyckandet i svensk politik, invandringspolitiken, är en följd av bristande populism. Under årtionden förde de etablerade partierna och de av dem styrda institutionerna en politik som stred mot folket vilja, alltså en anti-populistisk politik.

Därefter, helt plötsligt, svängde de partier som anser sig vara statsbärande: M och S. Det skedde utan varje försök till argumentation och förklaring. Naturligt nog. Det fanns inget anständigt sätt att förklara den tidigare förda politiken, eftersom den bara varit maktpolitisk motiverad: den avsåg att hålla Sverigedemokraterna utanför makten. Detta sätt att föra politik förtjänar en varningsstämpel. Det är falskt folkligt, falskt populistiskt – eller helt enkelt opportunistiskt.

Men opportunism räcker inte till för att förklara Magdalena Anderssons och Socialdemokraterna beteende. Hon och partiet ändrar åsikt från dag till dag i varje aktuell fråga, nu senast när den islamist som hon förklarat vara en svuren motståndare till Hamas visat sig vara en anhängare till denna extremiströrelse.

Hon och partiet fick då offra denna företrädare som med sitt exempel förvandlat väljare, importerade från islamskdominerande områden, till svenska socialdemokrater. Och så förvandlat socialdemokratin, som därmed fortsatt sin självdestruktiva politik.

Kritik av denna Andersonska politik skulle alltså vara populism? Och just denna populism vara det förkastliga?

BILD: Folktribunen Gaius Gracchus talar i Rom (153 – 121 f.Kr.)