Nu är vi inne i februari och med den månaden kommer sportlov. Tänk, det är över 45 år sen jag gick i skolan och nästan 20 år sen sonen gjorde det, men i februari är det ändå sportlov jag tänker på. Kalla vinterdagar hemma hos morfar, med sparkåkning och skogspromenader och därefter en kopp varm choklad och en prickig korv-smörgås i det lantliga köket medan vedspisen knastrade hemtrevligt.

Det är klart att många av sportloven förr i tiden var gröna, de också. I motsats till vad till exempel meteorologen Pär Holmgren hävdar var vintrarna vare sig vitare eller kallare förr i tiden. Min pappa fick ett par skidor i julklapp i början av 30-talet. Han hann aldrig använda dem eftersom han ”växte ur” dem innan östra Värmland på nytt välsignades med en vit vinter.

Och så var det ju med sportloven under min uppväxt också. Lika många sportlovsveckor tillbringades inomhus, med gamla tidningar som hittats i någon skrubb på vinden, som utomhus med sparkstöttingen. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade tråkigt, oavsett väder. Att vara hos morfar och moster Britta var det roligaste jag visste.

Ändå är det nog sparkåkningen jag minns allra bäst från uppväxtens sportlov. Bitande kyla, gnistrande snö och så upp- och nerför backarna så det stod härliga till. Och backar var det gott om i den lilla byn utanför Kristinehamn. Jag åkte nerför dem med skräckblandad förtjusning, särskilt den mycket långa nerförsbacken som av byborna kallades ”aftagläjjen”.

På rikssvenska betyder det ”aftonglädjen”, vilket förstås syftade på att det var en fröjd för alla att cykla nerför den på väg hem från jobb och skola på eftermiddagarna.

Omvänt kallades den även för ”môrasôrja”, alltså ”morgonsorgen”. Och jag har knatat uppför den tillräckligt många gånger för att känna en viss empati för alla som tvingades göra det så gott som dagligen.

Oavsett väder och vind vankades det alltid varm choklad på kvällarna. Hemgjord choklad, kokt på mjölk, kakao och socker. Det var bland det godaste jag visste och än idag händer det att jag kokar mig en kopp och låter doft och smak föra mig tillbaka till barndomens vistelser hos morfar och moster. Och det är inte bara chokladen, sparkstöttningen, môrasôrja och aftagläjjen jag minns. Än mer minns jag värmen, gemenskapen och de goda samtalen vid köksbordet medan vinterkvällen sänkte sig. Sådana där samtal som bara uppstår över generationsgränserna, när ett barns nyfikenhet möter de äldres klokskap och erfarenhet.

När min son var liten brukade han åka och besöka sina morföräldrar under sportloven. Och även han fann nöje i att bara vara där, umgås med mormor och morfar. Beroende på vädret stod allt från pulkaåkning till kortspel på schemat. Och en och annan prickig korv-smörgås med varm choklad till blev det även för hans del. Hemlagad choklad, gjord på mjölk, kakao och socker – och goda samtal, av det slag som bara uppstår över generationsgränserna.

Det är kanske inte så konstigt att både jag och sonen numera ser tillbaka på svunna tiders sportlov med både värme, glädje och ett visst mått av nostalgi.

Foto: Wikimedia commons